oron.

först kanske man ses i timtal och är på en parkteater och dricker te utanför en kyrka och skriker hejdå medans man springer till bussen.
sen kanske man inte hörs på ett par dagar, och det är inget konstigt med det, man kanske skickar ett sms men inte får nått svar, men tänker inte mer på det.
det kanske går ett dygn utan att man får svar och man kanske tillochmed lite surt konstaterar att nu har det gått väldigt länge, men man gör det man skulle ändå och tänker att jaja, vi hörs väl nån annan dag.
och så kanske det är lördagkväll och man får ett svar och en ursäkt som fullständigt godtagbar, hur kan man inte godta ursäkter blandade med ambulansen och intensiven och infektionen. och man blir lite paff, ja mest paff, men inte så orolig, för man har missat krisen, då visste man inte, inte när det åktes ambulans och inte när det lågs på intensiven. och nu är det bättre. och man frågar om man kan göra nånting, och det bestämms att man ska hälsa på nästa dag. och man somnar ganska lugnt med den vetskapen.
och så blir det kanske söndag och man kanske sitter på sitt jobb med sina bakiskollegor och alla jobbuppgifter avklarade och tänker att man har ju inte hör nånting, men det är inget konstigt, sånt glöms lätt bort, sådana här situationer är lätt förvirrande. så man skickar ett sms. men får inget svar. och en timme går, och en timme till. och fast man hittar på fullt rimmliga förklaringar till uteblivna svar, så hinner man ändå tänka att nått är fel, nått har hänt, man tänker på ambulanser och intensiver och infektioner. och man kan inte koncentrera sig på slösurfandet eller sorterandet av böcker, för oron springer runt i hela en.
och tillslut så ringer kanske telefonen och man hör världens minsta lilla röst i andra änden. och äntligen kan man slappna av lite, men oron forsätter kuta runt i minst en timme till. fastän hjärnan redan vet att faran är avblåst så ängnar sig oron åt kombinerat sprinter- och maratonlopp ännu ett tag.