min bror bor tre minuter bort. idag fyller han år. istället för att fira honom på plats, tre minuter bort, tittar jag på klipp som hans tjej spelat in när han öppnar paket.

4. community!

alltså netflix la för nån vecka sen upp samtliga säsonger av community och det är precis exakt vad jag behöver nu. det är en skoj serie med karaktärer som engagerar, det är knäppt och smart och många goa lulz. alltså skrattar rakt ut. och det är så oerhört tryggt med en serie som jag sett från början till slut och uppskattat i stort sett hela vägen, att se om den är som att svepas in i det tryggaste lilla bo av mjuka filtar och omvärldspaus. försöker begränsa mig till att se nått avsnitt om dagen, vill inte bingea utan ransonera, man vet inte hur länge man behöver det där lilla boet.

3. torra händer!

ja, detta är knappast unik utan snarare grundtillståndet i detta handtvättstillbedjande som nu pågår men jag har liksom aldrig haft torr hud i hela mitt liv på nån annan plats än min högra stortå!
och när jag sa det till sofia sa hon att hennes handryggar skrapade som sandpapper så fort man rörde vid dem och det var det vidrigaste jag hört. jag har ju fobi mot sträva ytor. tänk att ha fobi mot sträva ytor, och så är det plötsligt sträva ytor på en själv! det är så nu. hatar det.

nytt.

vad jag fått denna coronavår (förutom luftvägsbesvär):
1. mer post. och det är kul för post är ungefär det bästa jag vet.
2. en skog. eller ja, om jag nu har den så har jag väl haft den ganska länge. den har funnits där för mig i drygt nio år. men nu har jag börjat gå till den. gå i den. vara i den. det kanske är den som fått mig nu? den är inte stor min skog. men är man asfaltsbarn så krävs inte så mycket. (rolig asfaltsbarnsanekdot: går i högstadiet. driver runt med sofia en försommarkväll. vi ska skiljas åt. sofia säger, eller så tar jag vägen genom skogen. jag fattar inte vad hon menar. hon förklarar att hon menar att hon ska ta den lilla stigen bakom parken mellan radhusen, där det är några buskar och en tall. jag skrattar och hånar henne för detta till denna dag.) min nya skog är större en sofias. men inte jätte. den är stor nog för att jag ska gå vilse varje gång jag på må få provar nya vägar, och jag kan inte hitta tillbaka dit jag vill. men den är tillräckligt liten för att jag alltid ska komma rätt, och tillslut hamna på platserna jag ville till från början. nu är jag lite besatt av att kartlägga den. fast med mina fötter och mitt huvud. jag vill erövra den. det är synd att jag har så dåligt lokalsinne och inte kan läsa kartor. men jag vill veta allt, så jag traskar på. följer slingor som är korta. följer efter folk som går hurtigt. väljer helt andra vägar så fort jag stöter på nån. hittar rejvträd och grodkärr och kottpynt och ansiktsmasker. lyssnar slut på böcker och tar med en termos med te och får fräknar på näsan.

april. och vår. och corona.
jag är orolig. jag grubblar inte särskilt. jag lider inte av ensamheten särskilt. men jag har en oro i kroppen. den väcker mig om mornarna onödigt tidigt och rusar runt så jag inte kan somna om. jag kan inte lyssna på p1 morgon längre, knappt äta frukost. men eftersom jag vaknar så tidigt hinner jag bli hungrig innan jag ska gå till jobbet. så det blir frukost ändå.