att identifiera sig med orup 2
jag älskar ack sundbyberg. jag kan identifiera mig som bara den. dubbelidentifiera, som tillfällig sundbybergsbo, och som uppvuxen i en förort nära stan, men som aldrig på några villkor är en del av stan.
utanförskapet som skulle bli ett innanförskap om man bara förflyttade sig en halv kilometer. ständigt hoppandes över den helt konkret fysiska gräsen, vägmärket längs gamla södertäjevägen; nu är jag i stan, nu är jag inte, nu är jag i stan, nu är jag inte. att det alltid alltid var precis alldeles för långt bort för att vara inom räckhåll. so close you can almost taste it, men bara nästan. jag kan staden utan och innan i många fall, men den är aldrig min, jag blir aldrig som dom från stan.
men när oskar lindros sjunger att han aldrig blir som dom från stan så är det ett löfte, att stanna/vara lojal/lokalpatriotisk, att inte VILJA bli som dom från stan. jag känner det mer med en suck, och viss bitterhet, att aldrig FÅ bli som dom från stan, alltid vara utanför på ett sätt som man inte fattar om man kommer från stan. som man inte fattar om man inte växte upp med poppisbrudarna som varenda fredagkväll satt på busshållplatsen i centrum och LÅTSADES vara på väg in tillstan. vara på väg bort.
och då innfinner sig plötsligt den märkliga känslan av att identifiera sig med orup. inte bara för att han kommer från huddinge. men liksom, det fanns ingen romantiskt över min uppväxt heller, huddinge (eller segeltorp) var aldrig särskilt snäll mot mig, inte jag mot dem, jag var också otrogen.
men tillskillnad från orup så tror jag inte att folk ser mig som stockholmare, jag är i alla fall aldrig sen med att påpeka att jag inte är det. jag blir aldrig som dom från stan.
