nio månaders innestående glädje att ta ut.

nu får man vara glad! äntligen får man vara glad. efter nio månader (+ en hel extra vecka!) kan man andas ut och ta ut glädjen.

commie kids.

häromdagen var det ett barn som fick tag på en lång pinne från pilkojan som funkade mycket bra att piska med. han gick runt och piskade rytmiskt med den samtidigt som han sa ar-be-ta, ar-be-ta.
mkt kewl av uppenbara anledningar.

septober.

jag tror hela tiden att det är oktober. säger det och skriver det överallt. försöker väl frammana hösten så mycket jag kan, lurar mig själv att det är en höstigare månad. typ snabbspola till en period som kommer vara lite lättare.

när du inte orkar ringa en vän.

ibland när man är lite ledsen så tänker man att man ska ringa till nån och storböla, men då skulle man ju skrämma upp nån och det verkar ju onödigt så då kan man blogga lite om mat istället.

FAQ, eller iallafall frågor som ställts en gång av en intresserad person och som kanske kan var bra att upprepa för sig själv nu och då.

1. varför valde du att bli genusmedveten förskollärare?
jag valde att blir förskollärare för att jag är genusmedveten. jag såg förskolläraryrket som en möjlighet/plattform för att aktivt jobba med genusfrågor på ett konkret och relevant sätt. jag tänkte att här kan jag göra en insats/vara med och skapa en förändring/ hjälpa till att öppna upp snäva normer kring tex könsgörande.

2. vilken betydelse (om någon) tror du att kön/kropp har för ditt yrke?
det här yrket har ju en lång tradition av kvinnodominans, det är nånting som jag är väldigt medveten om och förhåller mig till. jag tycker ibland att det känns typiskt att just jag ska hålla på och ha ett kvinnoyrke och bara omge mig med kvinnor. det känns trist att inte utmana den stereotypa bilden utan snällt inrätta sig i ledet i och med mitt yrkesval. om jag istället var man och ändå valt samma yrke så hade min blotta närvaro inneburit ett visst brott mot normen. iallafall om jag gått in i yrkesrollen med samma erfarenheter och intressen. jag tycker talet om att få i mer män i förskolan, som yrkesverksamma pedagoger, har märkligt fokus ibland.  min erfarenhet är att mäns närvaro i förskolan sällan innebär att överskridelser görs, utan snarare förstärks manliga och kvinnliga positioner gentemot varandra. jag tycker att numerär jämställdhet är ett mål i sig, men om män och kvinnor bara befinner sig på samma plats men agerar på olika sätt känns det poänglöst att kämpa för. argumenten för mer numrär jämställdhet villkorar ofta närvaron av män. de ska bidra med sådant som kvinnor inte bidrar med. allt från att typ snickra, ägna sig åt bollsport och vara förebild för pojkarna till att höja statusen på yrket/lönen och göra verksamheten mer professionell. sådana argument bär ju på en syn där kön verkligen är dikotomt och det som det manliga könet kan bidra med värderas högre.
samtidigt kan jag tycka det känns både tryggt och trevligt att ingå i vad som i praktiken blir ett kvinnoseparatistiskt sammanhang.

3. hur upplever du ditt arbete?
det är frustrerande att det är så mycket svårare än vad jag trodde, att glappet mellan teori och praktik är väldigt stort. min personliga mission som förskollärare är att hitta ett sätt där teori och praktik kan mötas och berikas av varandra. att teorin på riktigt blir ett verktyg för praktiken, att praktiken blir så pass teoretiskt medveten att det går per automatik.
det kan också kännas väldigt utmattande att man tar in en så stor del av sig själv i yrket, att hela ens egna könsskapande blir så påtagligt när man arbetar med människor och tänker kring den här typen av frågor och hela tiden försöker förhålla sig kritiskt till den egna praktiken. samtidigt som det är det som gör det hela så pass intressant, det blir extremt tydligt hur man beter sig och vill att barn ska bete sig och vad det säger om värderingar och normer. med väldigt lätta medel kan man upptäcka starka strukturer, just för att det i arbete med barn ställs på sin spets.
det är roligt och skrämmande med den makt som det faktiskt innebär.

matblogg 32.

tofu från onekligen, så som det var menat av gud!

vecka 32: teriyakitodu med sockerärtor.

1 paket hård naturell tofu
1 dryg dl teriyakisås
en skvätt japansk soja
1 bit färsk ingefära
sockerärtort
äggnudlar

blanda ihop teriyakisås, soja och riven färsk ingefära i en bunke. späd ut med en halv dl vatten. ärna tofun och lägg ner den i marinaden. låt den stå där ett tag och dra åt sig smak, ju längre desto bättre. koka äggnudlar. ta upp tofun ur teriyakimarinaden - men spara marinaden. stek tofu och sockerärtor i lite olja. häll i nudlarna i stekpannan och ös på marinaden, blanda runt.

det lät kanske ovan som att jag tyckte att detta var gudagott, men det var inte så jag menade. men snabb och helt ok god vardagsmat.

- goddag, mitt namn är KAOZ, jag råder här.

välkommen till min arbetsplats.

tre grejer som stör mig angående kyrkovalet

1. att folk som inte är med i svenska kyrkan håller på och hetsar de som är medlemmar att, och framförallt hur de ska, rösta. om man nu tycker att det är så himla viktigt att påverka svenska kyrkan så är man välkommen att gå med. så himla dyrt är det inte med kyrkoskatt. och om man inte är med så kan man vara tyst. eller tipsa tyskarna om hur de ska rösta istället.

2. att folk försöker mobilisera mot sd, som om det var nått nytt. plz, alla mina kyrkoval har som ändå mål haft att hålla sd borta. dock har det gått åt helvete.

3. att jag inte kan rösta på kg hammar.

11 september 2012.

11 september betyder militärkupp, eller terrordåd, eller ministermord.
förra året fick det en ny betydelse. det var en tisdag. niklas ringde från akuten. han var där med mamma. pappa var påväg. man får inte vara mer än två anhöriga på akuten så det var ingen idé att jag åkte dit. det var rätt skönt slippa. jag åkte hem, och gjorde väl inget särskilt. ringde ingen. väntade på att niklas skulle ringa med mer besked. jag var inte särskilt orolig. mamma hade uppsökt en läkare efter en långvarig hosta. vi hade tjatat hela sommaren. nu hade hon äntligen varit på vårdcentralen, och gjort olika tester. visserligen hade testsvaren fått läkaren att beordra henne att åka in akut, men liksom hur illa kunde det vara? man dör inte av lite hosta (har tänkt så många gånger sen på hur en sketch i vänner (hoppa fram till typ 4:50) fått mig att tro att det sista man kan dö av är hosta. varje gång jag blev lite oroad över mammas hosta så tänkte jag, "äsch jag VET ju att det inte är dödligt iallafall. för dom skojar om det i vänner!") och nu var hon äntligen på sjukhuset, äntligen var det nån som tog hand om henne, äntligen äntligen äntligen. man kan lita på svensk läkarvård, i tryggt förvar i deras kompetenta händer. det fanns inget att oroa sig för.
ingen hade sagt några ord på c. så länge ingen säger ett ord på c, så finns det ingen anledning att oroa sig.
och vem hade trott att nån som söker för besvärande och långvarig hosta diagnostiseras med cancer i en helt annan kroppsdel?
det trodde jag inte den 11 september 2012. jag somnade utan problem den kvällen. jag visste inte att det var starten på den värsta hösten.

plagget keps och dess funktioner.

har ägnat den här helgen åt att vila (med näsan i en bok alt. en teveserie på dattan) samt åt att öva på att bära keps. har köpt en keps som är lite tuff, kanske lite för tuff för mig egentligen, så nu övar jag för att det ska kännas naturligt att bära den tuffa kepsen, och i förlängningen att det även ska kännas naturligt att jag är tuff.
har denna sommar upptäckt att plagget keps har ett praktiskt område, inte bara estetiskt, tufft. alltså jag har ju fattat att den skyddar huvudet, men jag har liksom inte tänkt på att den här skärmen fungerar som ett solskydd. så att det blir skugga i ansiktet och man inte får solen i ögonen. det är ju assmart ju! här har man gått och trott att alla kepsbärare bara försökt positionera sig som tuffa och så har de hela tiden gömt sig för solen! att jag inte fattat det förr. en av mina främsta drivkrafter är ju att gömma mig för solen. suck. aldrig är det nån som berättar sånna här självklara saker, allt ska man behöva lista ut själv.

tillräckligheten.

igår var en så himla bra dag. nio barn istället för fjorton. mitt tålamod blir så mycket längre. jag hinner tänka, var eftertänksam. ett barn har vägrat äta mellanmål när det serverats fil. igår kom jag på att erbjuda honom mjölk istället. och jag hade möjlighet att gå och hämta mjölk i köket. jag hann det. och jag hann ägna mig åt dom som vi har skickat över. trösta en som krockat och fått näsblod. få pruttpussar på kinderna. leka evighetslek med en klängandes på ryggen, en sittandes i knät. och kramakramakrama en som gick sin sista dag innan flytt. sen var det sångsamling och spagetti och avskedschokladaskar. det hann vi också.

stream of internet.

grattade en gammal vän på facebook som jag verkligen verkligen gillar, men som jag endast har kontakt med genom nämnda medium. och den kontakten är typ begränsad till att vi säger grattis till varandra när vi fyller år. och hon har nån himla oklickbar liten bild på sig där hon reflekteras i ett par glasögon som profilbild. och jag fick ett sånt plötsligt intensivt sug efter att SE henne. och så såg jag för mitt inre nån suddig bild där hon lägger huvudet på sen och ser klurig ut och visste att den bilden fanns nånstans. jag har tagit den bilden. och den fanns på min gamla bilddagbok (juste era instagramtöntar, your still doing things that i gave upp years ago!). vilket ledde till att jag hängde runt bland gamla bilder där och hittade bilder från en konsert som jag och jenny var på en torsdag, men jag hade inte skrivit ut vad bandet hette. visste ju exakt vad det hette, men kunde inte för mitt liv komma på det. tänkte JÄTTEHÅRT och kom tillslut på att det ju var isolation years. och då älskade jag spotify lite, för att jag kunde lyssna på min favoritlåt direkt. jag har nog aldrig ägt en skiva med isolation years, jag undrar lite hur jag konsumerade deras musik när det begav sig? undrar om det var en singel, den är inte en av deras toptio-lyssnade-på-låter, vilket är sjukt enl. mig. alltså den låten är min favoritlåt av alla låtar! åh, umeåpop från tidigt 2000-tal, som jag älskar dig! mest open thoes eyes! får lyckorus och panikångest samtidigt, vidriga beroendeframkallande känsla.

otillräckligheten.

inskolningen går bra. lillebror delar ut high fives till alla, kommer springandes med vidöppen mun i pussattackmode och tittar storögt på mig när jag lägger honom på madrassen och säger att vi ska sova. sen somnar han. jag väljer att tro att det kommer vara så här nu, fast mina kollegor säger att de kommer gråta, gråter de inte nu så kommer de gråta sen. men nä, inskolningen går bra. för inskolningsbarnen.
de andra barnen däremot. oj min oj. alla dessa känslor.