torsdag, november 15, 2007

to whom it may concern, vilket i detta fall på sin höjd skulle kunna tänkas vara emma, om ens hon

i söndags när jag satt på tåget från växjö med niklas (mammas) ipod som sällskap och lyssnade på den enda kentlåt som han lagt in på sin (mammas) ipod så kom jag plötsligt på att det är tio år sen som jag önskade mig en kentskiva i julklapp för första gången. jag fick den av mina storkusiner som tyckte det var lite märkligt att en tolvåring lyssnade på kent, fast jag tror dom tyckte att det var lite coolt också. dom tyckte också det var coolt att 8åriga niklas hade en russel athletictröja. det tyckte ingen annan i vår familj, vi har aldrig varit så mycket för det här med märken, utom min lady soulperiod i åttan.
iallafall. tio år sen jag fick isola alltså. vilket betyder att det är 11 år sen jag fastnade i kentträsket, helt utan vetskap om vad som komma skulle med flikkor och ku klux klanvibbar på stadion.
så här var det: niklas hade fått absolute music 23 i julklapp. i mellandagarna var vår granne och mitt livs stora förebild hemma hos oss. vi visade våra julklappar och sånt, hon ville bara lyssna på våra skivor. jag hade typ fått målarrock eller något, så det blev absolut music 23. vår granne underkände alla låtar utom två: när hela världen står utan för med jumper och gravitation med kent. hon programerade in stereon på de två låtarna och tryckte på repeat. jag visste inte hur man tog bort det. och efter ganska många varv så var gravitation helt innött och jag lyssnade inte på något annat, inte ens på min nya målarrockskiva.
att ha samma favoritband som när man var tolv är väl knappast ett tecken på att vara förändringsbenägen. men det har jag å andra sidan aldrig hävdat att jag är.
vi ses imorron.

3 kommentarer:

emma sa...

min första kent-skiva var b-sidor. jag var ett kid då. men jag minns det som igår och få gånger har jag varit så exalterad som när jag upptäckte att hunden i konvolutet har olika färg på ögonen, precis som bowie! jag var, och är nog fortfarande, övertygad om att det är någon form av smyghyllning.

lucy sa...

det har jag aldrig tänkt på! men jag tycker ditt resonemang är högstroligt, speciellt eftersom det är på just den skivan som "om gyllene år" är med. coincidence? I THINK NOT!

jag minns även jag hur otroligt begåvad och sjukt detektivskillad jag tyckte att jag var när jag fattade vem den tunne vite greven var.

Anonym sa...

ja! och vilken bra människa man tycker man är när man börjar haja samband mellan låtar. det är mitt roligaste, fortsättningar och sånt.

eller hur, jag är sjukt nöjd med örhänget. (och delvis inspirerad av DIG så använder jag bara ett. jag känner mig sjukt cool.)

/e