tapeter är honung för själen, my friends

Nu har jag, en halvtimma innan nomineringarna släpps, mejlat in mina gissningar till Ada om vem som ska vinna Augustpriset. Jag ska på en mycket kulturell get-together och träffa såna som jag, fast antagligen äldre och därmed lite skrämmande, och diskutera våra nomineringar. Något långt bak i mitt huvud viskar om 33:an-seminarium. Duh, verkligen inte!

Jag kan inte bestämma mig för om det är världens coolaste eller världens töntigaste. Det är ju liksom röda mattan in i barnkultureliten, which I so want to be a part of, men något är det som inte riktigt stämmer. Det kan vara att jag varken skrivit böcker eller jobbar med dem, tror inte att det räknas att sälja dem, man ska nog liksom vara förläggare eller något.

Men som min pappa så fint sa till mig på väg hem från en släktmiddag i lördags: du är ju familjens lilla wannabe. För det är ju verkligen precis vad man vill höra när man tycker att man har ställt upp och offrat sin lördagskväll för att dricka bag-in-box med släkten. Och när man redan har ångest för att man inte bara har pappa- utan även grova systerkomplex. Sen fick han dåligt samvete och började prata om hur kul det är att jag ska köpa svindyra tapeter. Han la armen om mig och var väldigt faderlig, han lyckades nästan förvirra mig så mycket att jag glömde hur elak han hade varit. Sen kom jag på det igen och höll på att börja grina, men man vill fan inte grina när man åker över västerbron i buss tillsammans med sina föräldrar en lördagskväll. så då tänkte jag också på tapeterna istället. de är guld.