jag är fortfarande totalt fascinerad av journalistisk text

jag transkriberar en intervju jag har gjort med biblioteksbästisen. det är hilarious. det är spännade det här med hur man pratar med varandra. och hur man intervjuar folk man känner. jag är askass på det och pratar oftast alldeles förmycket själv. och är helt virrig. jag skulle nog ändå säga att den här är den bästa hittills, jag var väldigt förberdd och ställer ändå hyfsat många följdfrågor. även om vi så klart faller i fällan som vi innan intervjun funderade på om vi skulle falla i, att vi känner varandra och har pratat om sånt här förrut och kanske förutsätter en hel del och håller med varandra. det är också roligt att båda två försöker framställa sig som försiktiga och ödmjuka och ba "jag tänker att det kanske skulle kunna vara såhär" fast det är helt uppenbart att vi tycker det är det enda rätta. och avbryter varandra ganska mycket. och ganska ofta så svarar han på helt andra saker än jag frågat. men det blir ändå sjukt bra. jag gillar också att jag är helt förundrad över det journalistiska mediet och ba "man behöver inte redovisa sina källor", skavrar och lägger till, *hör inte vad som sägs på bandet, gissar* och känner att man FÅR göra så. det är spex.
här bjuder jag på årets bästa mening från intervjun:
"det intressanta med den här är ju att det verkligen är en party-dans-floorfiller-låt och att då behandla våldtäkt på ett seriöst sätt är inte så party-dans-floorfiller, iochmed att det inte är så många som tycker att det är så party-dans-floorfiller att prata om, tror jag."