alla som inte voltar är dansbandsmän

igår stod jag i kö. tillsammans med resten av stockholm. det var en upplevelse och ett krig. först var jag helt imponerad av de långa raka leden och det fina flytet och hur väluppfostrade och trevliga alla var. sen blev det värre en alla babaköer tillsammans. inte ens sista metropolis kom i närheten. det var helt galet. efter att jag och emma stått i kaoset mellan kravallstaketen och inte rört oss förutom i sidled och puttningar i en halvtimme så gav vi upp. vi fick dock vänta innan vi kunde ta oss ur. liksom när står man i kö och så är alternativet "nu vill jag lämna kön" inte genomförbart. då vill man lämna kön. när vi väl gjorde det så fick vi en klapp på axeln av en vakt och sen blev vi helt skakis. då kom nästa krig. tunnelbanan. lika orörligt där. det enda positiva var att den nerkylning som skapades i kön motades lätt bort av den svettiga gröt som tunnelbanan var.
emma och jag kom också på många tips och idéer om hur man kunde göra en världens bästa klubb. eller iallafall en väliidgt bra klubb. den innefattade allt från säkerhetspådrag och uppsyrdkö till frystejpsmarkeringar mellan dansgolven och en twisterlek på det (höger hand syntgolvet! ).