sent på natten

Igår levde jag livet och hade världens softaste jobbdag, käkade glass med Ruthie i Vitan, hustlade till mig mat och en klänning från mamma och festade loss med snus bara sådär. Sen avslutade jag kvällen med att vara uppe sent och lyssna på grannarnas våldsporrinspelning.
För er som är bekanta med våldsporren - det verkar som att de har avancerat till att högljutt diskutera plotten/skrika instruktioner/gräla om något innan själva soundtracket drar igång. För er som inte har koll - våra grannar spelar in våldsporr. Gärna på söndageftermiddagar, onsdagkvällar eller måndagmornar. Igår lät det mest i mitt rum också, inte där nere (kommer du ihåg när vi skulle banka med hammaren i väggen Ruthie? det var tider det), vilket (om deras lägenhet ser ut som våran vilket jag tror att den gör) innebär att de höll till i köket. Ew? Alltså, köksvåldsporr? Eller kanske MATvåldsporr! Gross.
Det brukar i alla fall låta som en kombination av en väldigt våldsam film (komplett med ångestfyllda kvinnoskrik, typ) och soundtracket till Matrix. Igår även med prat alltså.

Jag väntar bara på dagen då vi i egenskap av Oroliga Grannar får ringa till polisen och larma om misshandel och ond bråd död. Killen som bor bredvid oss ser väldigt suspekt och våldsporregissörig ut. Hans tjej ser däremot ut som saft och bullar och små rosa tavlor med kattungar. Vi kanske ska rekrytera vår snälla tantgranne och anordna en intervention! OMG tur att de inte har barn det skulle kunna bli som i Princess! Fast med mig och Lucy som prästpappan. Eller, vi vet ju faktiskt inte om tjejen kanske redan har barn. Hon kanske förvarar dem någon annan stans.

"jobbar"

här sitter jag och jobbar. nej, förlåt, det var kanske årets största överdrift, jag menade här sitter jag på jobbet. bibblan är stängd, men igår jobbade jag ändå 10-17, svarade i telefon, hade hand om chatten, återlämnade böcker från bokinkastet och scannade. inte bara jag då, utan camilla och martin också. sammanlagt var det kanske 20 telfonsamtal, 10 frågor på chatten, 8 artiklar att scanna och den minsta bokskörd i manna minne. aldrig har en abretsdag gått så långsamt, och aldrig har jag fått pengar för att göra så lite.
påkvällen var det frimafest. jag hade med mig matmuffins som höjdes till skyarna, och vi snackade teve, med intikting på bajs och sex. lyckat på det hela taget.
nu är jag alltså på bibblan igen, utan sovmorgon för det är ju sommartid, har hittills endast tagit emot två samtal. jävligt värt.
/lucy

food for thought

Den här helgen har än så länge gått i ett ätandets tecken.

Igår: frukost och skolmat, på kvällen hemmagjord sushi, godis, chips och plommonpaj med vaniljsås.
Idag: frukost och matsäck, skrabbelucker, sushi och plommonpaj från igår samt tre övergivna chips ungefär.

Senare ikväll ska jag gå ut och äta på restaurang med min namne. Det ska bli great fun, jag hoppas också på lite öldrickande med Ruthie (som stod för gårdagens sushi - alltså, ni anar inte hur mycket sushi det var. Det finns fortfarande kvar, och då har både jag och Lucy lunchat på den. Ni vill vara oss!)

Nu måste jag ladda så jag blir hungrig till klockan sju, då jag ska käka igen. Jag kanske ska sova till exempel.

eversleep

Häromdagen diagnostiserade pappa mig med narkolepsi, över telefon. Det är helt klart det jag lider av, kolla här bara:

"Narkolepsi är en neurologisk sjukdom som främst kännetecknas av uttalad dagsömnighet. En person med narkolepsi kan riskera att somna när som helst, främst dock i monotona situationer."

Symptom:

"Dagsömnighet
De vanligaste symtomen vid narkolepsi är onormal sömnighet dagtid med sömnattacker som är svåra att kontrollera. Sömnigheten kan vara oemotståndlig, och gör det svårt att förbli vaken även i situationer som kräver att man är alert och vaken, till exempel när man kör bil. [Ha! Jag somnar ÖVERALLT HELA TIDEN, även när jag har sovit mina nio timmar på natten]

Sömnförlamning
Sömnförlamning innebär en kortvarig oförmåga att röra sig och att prata vid insomnande eller uppvaknande. Förlamningstillståndet upphör vid beröring. Man är vaken och medveten om vad som händer under attacken som kan pågå några sekunder upp till 20 minuter. [Okej, nästan såhär är det när jag sover på tunnelbanan till exempel. Det är som att kroppen går in i sömn-mode, fast inte hjärnan]

Hallucinationer
Hallucinationer kan uppstå i tillståndet mellan vakenhet och sömn. I bland kan det vara hemska syner med skräckinjagade ljudeffekter. De kan förväxlas med hallucinationer vid psykisk sjukdom, vilket i sin tur kan orsaka oro och ångest. [Häromnatten drömde jag att jag intervjuade Dolly Parton, fast jag hade inte förberett några frågor och var tvungen att improvisera. Det var en väldigt levande dröm, jag tycker att den kan klassas som hallucination]

Andra symptom
Många personer med narkolepsi får störd nattsömn med många uppvaknanden. Lägre sömneffektivitet med minskad djupsömn kan leda till koncentrationssvårigheter och episoder med minnesluckor och automatiskt beteende dagtid. [Jag vaknar ofta på natten! Och ibland är jag inte ens kissnödig!]"

Det finns fler symptom också, men "symptomen vid narkolepsi varierar. Alla patienter har inte alla symptom som nämns här nedan och vissa utvecklar aldrig mer än två".

länk här

Ja, det är ju alldeles uppenbart. Som tur är kan de flesta leva ett normalt liv genom anpassad livsstil och medicinsk behandling. Jag ska genast uppsöka en neurolog.

Mamma sa att pappa är dum i huvudet. Men han är den enda som förstår mig.

ni vill vara jag

När jag kom hem satt Lucy och pluggade flitigt på nedervåningen. På köksbänken stod det en skål med lock på. På locket låg en lapp. På den stod det "här finns det kantarellsoppa som man får äta av om man vill". SCORE!

Annars så fick jag ett brev från mitt jobb idag, med två kopior av ett anställningsbevis. Ett som jag skulle skriva under och behålla, och ett som jag skulle skriva under och skicka tillbaka. Därför låg också ett adresserat kuvert med. Men fatta, ett OFRANKERAT kuvert! Vafan? Inte ens med en såndär stämpel som företag har, jag har då aldrig varit med om maken! Mitt arsle jag frankerar ett kuvert som det inte var min idé att skicka (ja alltså, det här är mitt andra anställningsbevis som jag skriver på. Jag förstår inte riktigt det heller). Och förut idag ringde en kille från kontoret, ungefär såhär gick vårt samtal (fritt ur minnet):

Kontorskillen: Ja alltså, jag undrar om du hade lust att hoppa in som vikarie hos en ny kund. Jennifer Aniston sa att du ville jobba extra
Jag: Ja alltså, det har vi ju aldrig pratat om... Men vilka tider är det då?
Kontorskillen: Till exempel mellan klockan 7 och 16 på söndag. Det betyder att du måste gå upp klockan fem eftersom alla våra kunder bor åt helvete fel håll. Eller klockan 7 till 13 på måndag. Då måste du inte bara gå upp klockan 5 (ja, som senast alltså), utan det blir också dubbla pass eftersom jag ser här att du jobbar kväll.
Jag: Njae, alltså...eh, helst inte. Men ni kan ju ringa om ni definitivt inte får tag på någon annan.
Kontorskillen: He, okej SUCKER! Den där Jennifer Aniston vet minsann hur en slipsten ska dras, jag ringer klockan 4.30 på måndag morgon och guilt trippar dig att jobba, okej?
Jag: Eh, okej...

Det som är bra är att vi har varit ute och lekt idag, det var jättefint för solen sken och alla var glada och det kändes vårigt!

telefonsamtalsämne

imorse hade jag ett mycket givande samtal med min far. det händer inte så ofta. eller vi pratar inte så ofta i telefon, men förut var det mest om att jag borde söka jobb/städa lite när jag ändå var hemma (när jag var arbetslös alltså) och under det senaste halvåret har det varit om att jag borde köpa mig en bostadsrätt. anyways, nu handlade samtalet mest om dolly, var vi skulle ses och när, och jag lyckades lura till mig att vi ska äta middag tillsammans först, jag ska propsa på sushi sen.
sen pratade vi lite överraskningar och så avslutade vi samtalet med det obligatoriska bostadssituationssnacket, och DÅ, då sa min pappa, MIN PAPPA, att han tyckte jag gjorde rätt i att inte köpa en bostadsrätt hastigt och lustigt, utan att det var bättre att jag väntade lite, och jag hade ju faktiskt någonstans att bo ett bra tag till! sa min pappa. det ni.

/lucy

delcatobollsnostlgi

jag äter en delicatoboll och det smakar musikal. musikalsmak är lika delar varmt och pulserade, strålkastarröksmaskinsrus och bittert hjärtekross. nostalgi.
men varför vara nostalgisk över en tid som jag helst av allt vill glömma, som matilda en gång sa. fan, nu blev det lite för emo, det var inte meningen, förlåt. det är ändå gott med delicatioboll.
/lucy

mambo

förrut ringde en tele2tjej som hette natalie och frågade massa saker om vårt bredband.
jag visst typ ingenting, inte ens vilket vi hade så jag skrikfrågade mary hela tiden och sa eh jag vet inte. och då sa tele2natalie "din mamma kanske vet". hahaha.
jag körde på det, för hellre att hon trodde att jag var en femåring än att jag var en blåst 21åring.
/lucy

damn sucker

Nu har jag för första gången i mitt liv beställt dammsugarpåsar på internet. Det finns bara möjligheter.

how we roll

Jag och Lucy har precis sett de två senaste avsnitten av Heroes. Det betyder a) att vi nu är ikapp utlandet och får vänta en hel vecka mellan varje avsnitt och b) att jag nästan är död av hur bra det är. Jag ska inte spoila Ruthie, men Hiro! Och Claude är nionde doktorn! Jag hade inte sett det när han hade skägg i hela ansiktet! Jag är helt uppfylld av hur bra teve det här är. Över lag känner jag att det här kommer bli en bra vår serie-wise.

grattis, eftersom ingen annan säger det.

jag har förövrigt namnsdag idag. alltså, det står ju inte i almanackan längre, så jag begär inte att nån sak komma ihåg det, men liksom, min födelsedag står inte heller där, och den lyckas ju en del hålla reda på iallafall.
man kan ju tycka att mamma borde komma ihåg iallafall.
men, grattis på namnsdagen till mig själv.

/lucy

librarian duties

peppen höll i sig så när jag kom hem igår kväll så blev det bullar, te och heros. mycket bra, jag behövde lite sötebröd, för bibblan var hektisk. vi var bara två, och så började de nya arbetsuppgifterna i form av fjärrlånescanning och såklart blev det massa kö samtidigt som kölappsmaskin såklart slutade funka. vi hann inte ens ta rast (och det vet ju alla att fikapausen är en av de viktigaste pelar som bibliotekarieyrket vilar på).
men fjärrlånescanningen var rolig! det är min nya favorit, mest för att det är lite sekreterare över att få kopiera viktiga papper och att känna sig viktigt är ju det bästa. mina två andra favvoarbetsuppgifter är att sätta på stängingsskivan, jag får värsta maktruset av det och känner mig supervikitgt, typ som om jag ägde bibblan, och så gillar jag att plocka fram böcker från ställen som låntagarena inte hittar, typ återlämningen eller nyfärvärskatten, eller magasin, men bara om dom tjatar och det är hum, eller barn (för det är bara där jag hittar).
nu tror jag minsann att jag ska gå och scanna lite! för, nu kommer jag jobba en massa onsdagar. det kommer vara lite jobbigt, och jag kommer nog inte ha nått liv, men så djävla mycket cash i, eh, maj. då ni!

/lucy

mellanmål

Det var en hård dag på jobbet, med pulkaåkning och grejer. Jag hade inte kläder för väder, vilket resluterade i blöta skor och blöta byxor. Deppigt. En annan jobbig sak är att mitt ben fortfarande är skadat (nu har det även börjat klicka!). Det som är bra är dock att jag inte är så klen att jag får dödsträningsvärk av att bowla. Det som är dåligt är såklart att det gör ont och att jag är så klen att jag sätts ur spel av en bowlingsträckning. När jag tänker på det är det faktiskt fruktansvärt genant, inget man vill skylta med. Jag borde alltså inte skriva om det på THE INTERNET men min självömkan vinner allt ingen sport.

I alla fall, jag är trött men nu har jag kommit hem och stärkt mig med bästa melliset (har jag också lärt mig på jobbet - det är verkligen en outgrundlig källa till kunskap!) i form av banan-äpple-vaniljyoghurt-smoothie. Det är som fest fast varje dag! Så jag tänker dra till tvättstugan och PrisExtra och sen kanske jag bakar bullar om jag fortfarande är pepp.

Okej, vi får se hur det går.

hello aunt alicia

Okej Ruthie - det här är för dig. PLUS att jag har fixat inloggningen till dig också.

Häromdagen hade jag ett mycket speciellt ögonblick. Jag torrentade hem fler Heroes-avsnitt för att jag och Lucy ska ha något att göra på dagarna, men nedladdningarna stannade på typ 90 respektive 95%. Fruktansvärt irriterande. Men jag hittade ingen torrent som funkade, och när jag försökte ladda ned det allra senaste avsnittet så fanns det inga seeds på det heller! Och då var det precis som i början på Day of the dead, när killarna i hellikoptern letar efter andra människor - jag var liksom ENSAM PÅ INTERNET! Tänk va. Jag är fortfarande lite skakad.

Nu bakar jag bröd.

bortglömd.

alltså jag vet att jag inte är särskilt aktiv på den här bloggen, men att ändra hela inloggningssystemet utan att informera mig känns lite väl grovt. jag känner mig utestängd och ignorerad.

inte för att jag är bitter alltså. det är jag verkligen inte. jag är väldigt sällan bitter, sur eller irriterad. det är liksom inte naturliga känslor för mig.

hur som helst kommer jag här hem efter att ha varit och druckit öl på ett ställe som inte är värt att nämnas vid namn. jag surfar lite. kollar mejl och myspace. sen så börjar kolla om det är några intressanta spelningar snart (förutom regina spektor!!!) och ser att last days of april ska spela på debaser. kul tänker jag och groupien inom mig vaknar. så jag tänker att jag ska kontakta min kusin som typ ÄR last days of april, men det är förstås omöjligt (och kanske lika bra).

då får jag för mig att blogga. massa intressanta saker kommer upp i mitt huvud. jag tänkte skriva om mindervärdeskomplex, katten eller alkoholism, men när jag ska logga in så kommer jag inte ihåg inloggningsnamnet. lösenordet är glasklart, men inget inloggningsnamn funkar. det tog mig säkert tjugo minuter att komma på det. och det måste ändå vara beviset på att jag är ganska devoted. även om jag inte bloggar så ofta.

så nu har alla mina smarta tankar försvunnit men det känns ändå bra att äntligen komma in på det som faktiskt är delvis MIN blogg, även om bakrgundsfärgen har ändrats från rosa till röd (edie would so not approve) så känner jag mig fortfarande delaktig.

och vad gäller britney så kan jag inte annat än hålla med lucy, vad tänker de på? här försöker man hålla nåt slags finkulturell nivå, men bara för att man vill läsa om barnkultur så betyder det inte att man är totalt ointresserad av allt annat. jag tackar min pizzeria för veckans nu!, utan den vore jag helt lost.

känner att behovet av att blogga börjar lätta. jag ber om ursäkt för detta inlägg och lovar att ha ett ämne på nästa.

på återseende.
/Ruthie.

öppet brev till dnkultur

jag har uppenbarligen inte hängt med i kvällstididningsträsket som jag borde för detta med att britney har rakat av sig håret har gått mig helt förbi. det hela skedde tydligen i fredags, så jag undrar iochförsig varför det inte var det enda ruthie pratade om i lördags.
anyways, nyheten kom till mig när jag läste dnkultur imorse. då var det ett citat av nån analytiker som uttalade sig om det hela i typ times.
alltså så himla typiskt dn kultur att få in skandaljournalistiken genom att hänvisa till ett citat i times! bah, "nämensåatte vi är s-e-r-i-ö-s-a men om vi citarer en doktor i times så är det lungt för det är inte samma sak". j
ag tycker det är undahållade av information att inte ha brittans rakade skalle på ett helt eget uppslag dagen efter händelsen. tänk på alla som inte läser tabloider. ni har ett läsansvar dnkultur! allmänintresset! skäms!

/lucy

passive-aggressive

Jag hade värsta planeringen för dagen som gick ut på att jag skulle jobba och plugga och och fixa och helt enkelt bara styra upp mitt liv. Men nu ringde de från mitt jobb och bad mig komma in sen så jag ska börja jobba kl 15 vilket gör att hela mitt schema spricker. Mitt jobb är kanske världens bästa på många sätt, men mina arbetsgivare är det inte (på många sätt, på andra sätt är de väl bra de med). Min chef (som vi från och med nu kan kalla Jennifer Aniston) har ett system som går ut på att konsekvent informera om tider och schemaändringar med så kort varsel som möjligt. Vad är grejen med det liksom? Min teori just nu är att det är någon slags skuldbeläggartaktik. Om Jennifer Aniston låter tillräckligt stressad så måste ju jag säga att jag kan jobba samma dag annars har jag FÖRSTÖRT ALLTING! Synd att jag är så himla lättköpt också, jag får dåligt samvete av allting. Men om Jennifer Aniston hade lika bra framförhållning som jag (hallå, jag hade liksom färgkoordinerat schemat för dagen) så skulle vi inte ha det här problemet. Och om en person har varit sjuk i en vecka, och man inser att risken är ganska stor att personen fortsätter att vara sjuk nästa vecka, då skulle man ju åtminstone kolla upp hur det ser ut med vikarier - bara i fall att! Ja, inte för att jag tänker ta upp det här med någon för det skulle ju innebära konfrontationer vilket jag inte gör. Men jag tänker tänka på det och vara bitter i tysthet - ät det Jennifer Aniston!

Lucy har börjat med att gå upp okristligt tidigt på mornarna för att duscha och sedan gå och lägga sig igen. Jag förstår inte.

sick in the head

Jag är fett sjuk, det är fett synd om mig. Jag är så sjuk att jag bangade melodifestivaltittande i sällskap med bl a Lucy och Ruthie och flera ikväll. Istället har jag suttit hemma och kollat på tre avsnitt av OZ. Nu kollar jag på Il Divo - live på Greek Theatre. Mycket underhållande. Jag trodde länge att det var Westlife, men sen började de ta i och då insåg jag att det nog trots allt inte alls var Westlife. Något av en besvikelse. Nu tar de å andra sidan på random kvinnor i publiken. Och skriver autografer. Alltså, vad är det här?

Åh Wikipedia, du sviker mig aldrig. Il Divo (som på italienska betyder "manlig diva") är alltså en internationell operapopgrupp. I kid you not! Gruppen startades av Idol-Simon Cowell, som i inte mindre än två år sökte efter lämpliga ungdomar från hela världen. Han hittade uppenbarligen flera stycken, nu sjunger de på spanska också. Flera i publiken verkar gråta. OCH! De gör innerliga rörelser med händerna! Nu liksom hänger dom avslappnat mot var sin stenpelare. Jag skulle kunna lära mig att älska det här tror jag. Det är någon slags tolkning av My way - på spanska. Det där med att brinna för ett pojkband är något jag känner har saknats i mitt liv. Jag gjorde ett tappert försök med Backstreet Boys i mellanstadiet, men det var framför allt för att min bästis Erika var ett dedikerat fan. Jag hängde med på en konsert, och valde en favorit (AJ - han var tuff och hade linnen jämt MEN skrev poesi också!) men mer än så blev det inte. Jag tror att det var musiken som inte nådde riktigt ända fram, men vad kan vara mer rätt för mig än operapop? Jag tror att min favorit kan vara Carlos Marìn - barytonen från Schweiz.

Nu är det ett varklighetsbaserat amerikanskt sportdrama på SVT. Med Keanu Reeves. Det känns ju bra at få utdelning för pengarna.

EDIT: OMG! Alltså, samtidigt som jag skrev det här så sände tvåan en livekonsert med Green Day. Dookie utgjorde soundtracket till i princip hela min och Ruthies sambo-period. Det började redan i flytten. När jag körde från skogen till Hallonbergen (med släp, no less) med alla prylar så tog jag med mig en vän (vi kan kalla honom Johnny [säsong fem]), men han visade sig ha ganska lågt underhållningsvärde (han somnade typ hela tiden) så då spelade jag Dookie för honom för att han a) aldrig hade hört hela skivan (alltså, THE HORROR) och b) det är en utmärkt åka bil-skiva. Den passar också bra i flera andra situationer, gärna med alkohol och yatzy.

EDIT II: Shit, det är inte bara konsert, det är även bakom kulisserna-klipp! I värsta MTV-andan! Billie Joe ser fett gammal ut dock. Och vad är grejen med trummisen, har han alltid varit ful? Det var bättre förr. Nu viftar hela publiken på armarna i takt till en fånig ballad (mina Green Day-kunskap sträcker sig alltså inte så himla mycket längre än Dookie, och kanske någon av de senaste hitarna). Jaha, det var inte en ballad. Tänk. Störiga klipp med färger som rinner. PowerPoint-effekter! Haha, nu spelas When I come around i bakgrunden. Jag måste sluta titta på det här nu, jag gillar ju inte ens att gå på konsert irl. Bara om de är max 30 minuter och inga extranummer.

första dagen på resten av mitt liv

Min födelsedag började bra och slutade bättre. Jag har hunnit med att bli sjungen för tre gånger (första gången strax efter midnatt, andra gången halv sju på morgonen och tredje gången vid lunchtid ungefär [fast det var bara en halv strof kanske]). Jag har fått flera trevliga meddelanden, åkt tåg med ett skrikigt barn, ätit pastasallad som var god, pratat om sex med tonåringar i två timmar, druckit två öl, fått presenter och umgåtts. Framför allt presenterna gjorde dagen. Det började bra med Allt av Martina Lowden, fortsatte med bioinbjudan (med popcorn! och läsk!) och slutade med en krambjörn, ett godissmyckekit, ett mycket fint kort, tulpaner och en ministrykbräda samt samtliga säsonger av OZ (brända, i fint fodral). Score! Nu ska jag ägna resten av mitt 23:e år till att gå på bio, stryka kläder och titta på fängelsedramatik. Känns helt rätt. Sen nästa år fyller jag primtal, och då blir det fest.

BAKING IS SCIENCE

grupparbetet igår tog två timmar. johannes hade inte bakat men han köpte en surgodis som han bjöd på. ingen ville ha. vi hade också ett great-minds-think-alike-moment, han och jag. det var fint.

idag har jag pluggat och spelat dataspel och kommit på varför jag är så dålig på det. det beror på samma grej som när jag bakar, jag har för yviga gester. i bakning betyder det kakao över hela köksgolvet, i dataspel betyder det att man tvärdör efter fem sekunder. tänk om jag skulle dö på riktigt varje gång jag spillde kakao i köken. dödensdöd skulle jag vara för länge sen.

idag fyller mary år också. det vill jag uppmärksamma med den här krambjörnsemon.

GRATTIS!