igår karvade jag och emma pumpor. hon skulle göra ett spöke (den vänstra), jag skulle göra en läskig (den högra).

längtar tills det är över.

på tisdag är det föräldramöte. min andra sport. enmansshow med mig. även i denna sport är mina kraftord snäll och smart. jag är så himla dåligt på att chitchatta med föräldrarna. blir helt ställd när de frågar om mitt privatliv, och skulle aldrig drömma om att snoka i deras på det helt obehindrade vis som mina kollegor gör. och inte håller jag på och kramas till höger och vänster med papporna. (obs! inte med mammorna heller.) (mer om det nån annan gång.)
men om det är nått jag kan, så är det att prata om mitt jobb. vår pedagoiska verksamhet och hur jag tänker. hur vi tänker. men det är jag som förmedlar det, jag som klär det i ord. jag som håller låda i en och en halv timme. v och k är mycket nöjda med denna arbetsfördelning. den är rimlig, med tanke på mitt övergripande ansvar och minst tidskrävande. och jag vill ju så klart att det ska vara fantastiskt. att de ska gå därifrån och tycka att vår förskola är den bästa förskolan. jag vill formulera mig exakt rätt så de fattar att vi i första hand ägnar oss åt pedagogik och inte åt barnförvaring.
detta gör att jag har formulerat föräldramötet i huvudet hela hösten. men ändå hållit mig ifrån det. för det är lite samma typ av ångest som uppstår som uppstod när jag skrev c-uppsats. blir som besatt. jag går och aktar mig för att sugas in nu också.eller jag har gjort. den här veckan har varit veckan av kapitulation och jag sover följaktligen ingenting om nätterna. för att jag bara ligger och tänker djupa tankar och kommer på smarta formuleringar. blir galen.

dagens pedagogiska grepp:

om jag sjunger så slår barnen inte varandra.
får. inte. sluta. sjunga.

kvalitetstid.

har haft kvalitetshäng med både stickan och godbarnet den här veckan.
stickan fick jag ha i famnen i kanske fem minuter, max. vi tittade varandra djupt i ögonen, jag gull-nonsens-pratade och han vevade med vänsterarmen. sen gnällde han och fick gå till sin pappa istället. ett fint första möte. och hans föräldrar var så samspelta och lugna, det var fint att se.
godbarnet och jag flydde från flyttandet med hjälp av min födelsedagspresent till honom - tunnelbaneresa för att sen gå på teater. lilla syster kanin går alldeles vilse. mycket lyckad (ut)flykt! alla vet ju hur skoj det är att åka tunnelbana, för att inte tala om hur kul det är med teater! godbarnet skrattade högst av alla, var totalt oberörd av några andra barn som grät när kaninen viftade på svansen, tappade inte intresset en enda gång och fick med sig ett annat barn på försök till taktklapp under det avslutande sångnumret. sen applåderade han glatt och ropade bravo!

när harpan väl går ut, det gör den lyckliga filmens lyckliga slut.

jag har blivit helt besatt av att lägga harpan. alltså, elenette-besatt.

pomo.

hittar också papers som jag skrev 2007. alltså gulli jag va då! samt smart. samt nyfrälst på pomo.
"jag heter maja och jag ska prata om postmodernismen.
'postmodernismen'
postmodernismen uppstod i åttiotalets akademiska kretsar."

kanske den finaste komplimang jag någonsin fått.

sorterar gamla papper och hittar bland annat följande

"du påminner om våren."

varsego för info!

om nån undrar så äger jag fyra kavlar.

vissa betyg mäts bäst i tårar.

precis som på många andra förskolor skriver vi ett månadsbrev till föräldrarna där vi informerar om vad som hänt under den gångna månaden i vår verksamhet. månadsbrevet är lite av min bästa sport, jag tycker det är roligt att få ha en skrivkanal i jobbet och det är alltid en utmaning att med de texterna beskriva vad vi gör och lyfta våra pedagogiska poänger och koppla dem till läroplanen på ett sätt som föräldrarna kan ta till sig. lagom professionellt och lagom käckt liksom. (snäll och smart är typ de ord jag helst skulle vilja bli beskriven med av föräldrarna.) jag vet ju verkligen inte om de ens läser det jag skriver. alla gör det säkert inte. men då och då är det nån som säger att vad fint ni skrivit i senaste månadsbrev. så några läser iallafall.
i månadsbrevet för september skrev jag bland annat om älgfamiljen. det var svårt, för jag vill ju att det ska vara självklart, men jag vill ju också visa på att vi faktiskt tänker till. och, att det är vårt himla uppdrag. det var svårformulerat, och när jag i stort sätt var färdig råkade jag ryka ur sladden till datorn med foten. det mesta återskapades, men jag fick i alla hast skriva om stycken jag just kämpat med formuleringarna till. hann inte korra ordentligt. och var himla nervös för vad framförallt flatmammorna skulle tycka.

igår fick jag veta att i den ena familjen att de hade gråtit båda två. av rördhet.

ÄNTLIGEN! / vi måste leva med det finstilta gräset och källarskrattet.

alltså, att nobelpriset gick till en författaren som jag inte bara känner till utan dessutom har läst och älskar? har aldrig känt mig så finkulturell.
och jag läser ju typ INGA böcker. har alltså prickat rätt med de få jag har valt kan man säga.

en onsdag.

kom till jobbet samtidigt som e och hans pappa, de hade plockat fler löv till koalan kajsa som jag blev betrodd med.
gick ut med e och k som redan hade kommit, idag behövde vi inte galonisar. tog emot f som bröt ihop när han kom fram och skulle köra tillbaka sin vagn hela vägen hem för han kom på att han glömt äta päronet han paxat hemma. han sa dock glatt hejdå till sin mamma när jag lovade att vi snart skulle äta frukt. ägnade kanske en halvtimme åt att springa ifrån lejonen. tog emot j som blev lämnad av sin mamma utan att gråta för första gången. bakade sandkakor och glassar. när v kom var det dags för utvecklingsgrupp för förskollärarna. de andra hade börjat för v var försenad. vi tog fram en lathund för utvecklingssamtalen. jag lyckades få in genusperspektiv på alla punkter, obs! inte som egen punkt utan som ett genomsyrande perspektiv på alla punkter.
tog in tre barn i hallen, tvättade händer och bytte blöjor. lekte i ljusrummet i väntan på att alla skulle komma in. bäddade med s och a, väldigt just a spoon full of sugar. v höll i samlingen, vi hängde upp alla barns brickor, läste ett brev vi fått från koalan kajsa, sjöng om alla djuren på bondgården (jag bor på en bondgård en liten ko jag är och när jag är hungrig så låter jag så här). v skulle göra en pedagogisk övergång och fråga hur barnen lät när de var hungriga, då tittade e på henne och sa förnärmat att han inte var nått djur.
gick till matsalen, spagetti och köttfärssås. succé. s och j har aldrig ätit så mycket nån gång. gjorde rockad på vilan, alla somnad tillskillnad från igår. då satt jag i en halvtimme och vaggade l som vrålgrät i famnen, sjöng här kommer pippi långstrump om och om igen för annars ville f inte ligga ner, samtidigt som j som vaknat skrattade åt mig och k och a som också vaknade satt upp på sina madrasser och pratade lite för högt om sina gosedjur. jag gav upp när m också vaknade. men idag fick jag bara tusen tovor i håret av att ligga bredvid e.
hade rast, läste skvallertidningar och kollade på bilder på ms nyfödda barnbarn.
läste böcker och tittade på dokumentationen från dramaleken tillsammans med k, m och f. blev inkallad till personalrummet för att reda ut datorstrul. skrev i väggdagboken om förmiddagen. v läste månadsbrevet högt för k som tyckte jag hade skrivit bra om älgfamiljen.
åt fil, kuddar och russin till mellanmål. tog fram papper, förkläden, lim och löv. barnen gjorde hösttavlor av de löv som koalan kajsa inte velat äta upp. m limmade mest i sitt eget hår. delade upp barngruppen, hade m, e, k, k och s med mig in i stora lekrummet. de bröt armar och ben hundra gånger med det blev bättre när de tog blodtrycket. läste oh-sagor om spöket laban, plockade i ording medan v gick ut med de som var kvar. klädde på mig och gick hem, på vägen ut ville e och k att jag skulle klappa deras hästar, sen pussade de mig på varsin kind.
köpte banan och päron och tog bussen till yogan. eldandades och gjorde grodan 26 gånger. lårmusklerna ville dö.
pratade med sofia i telefon, skickade peppiga sms till en som är i vecka 41+5 och redde ut ursprung till citat.
lagade gröt, diskade tre dagars disk, duschade. kollade två avsnitt 30 rock och läste bloggar.

men trettio liter av dom kunde jag plocka iallafall.

om man byter ut "hug" mot "plocka" och "cat"mot "svamp" så har man en ganska bra beskrivning av sorgen/frustrationen jag känt i skogen i helgen.

två konstiga grejer att drömma om.

jag drömde så himla otippat häromnatten. dels drömde jag om övernaturliga grejer, att jag skulle ta nått serum och bli spökliknade och flyttas genom dimensioner och värmde upp genom att försöka gå genom väggar. dels förekom en person som jag har noll relation till, en tjej som gick året över mig i segeltorp och som jag nog aldrig pratat med eller brytt mig om. helt kort var hon bara med, och skulle också dricka serumet och bli vålnad. så himla konstig att hon var med sådär, hur valde mitt undermedvetna ut henne liksom?
det där övernaturliga hade mer passat in i mitt drömmande för typ fjorton år sen. hade en intensiv häx/andar/tankekraftsperiod då.

råkade använda lite ovårdat språk idag på jobbet.

kollega: nä, nu är datorn så där seg igen!
jag: ja, den kukar ju ur var och varannan dag numera.

ser det som ett tecken på att jag är så avslappnad och hemmastadd där nu att jag inte längre vaktar min tunga och gör mig till.
och inga barn var i närheten och hörde, men i mitt yrke så förväntas man ju ändå vara lite äppelkäck i alla lägen.

sånt som ingår i 15 årsplanen.

metal är hårdare än döden.

klara är här och har prickiga tajts och skrattar högt när hon läser dn söndag . igår maskerade vi oss till 25åringar med tuggummibubblor, uppdragna luvor och ungdomsbiljett. nu lyssnar vi på jens lekman och ska snart till fruktparken.

att queera en aktivitet genom att överdiva könssterotyper.

i skogsryggsäcken på min förskola bor som bekant en älgfamilj. när älgfamiljen förra året bestod av en ensamstående mamma (med rosett om halsen) och hennes två barn samt en norrlandsboende älgpappa som ibland hälsade på berodde det på att vi då hade två barn som levde utan sina pappor. vi tänker att det är viktigt att barnen kan spegla sig i de berättelser som berättas på förskolan. att det är så vi gör en norm som är mer inkluderande. visserligen har majoriteten av barnen hos oss typiska kärnfamiljer. dom får känna igen sig i stentrollsfamiljen som bor under trappen, trollefar och trollemor och lilla ållebolle. iallafall, nu har vi två barn som båda är barn till lesbiska par. enbart. inga pappor finns med i bilden överhuvudtaget. så, to queer it up lät vi älgfamiljen när vi introducerade för den nya skogsgruppen bestå av två mammor och ett barn. här är en älgmamma och här är en älgmamma, sa vi. vad ska de heta? efter mycket om och men kom vi fram till att den ena mamman (med rosett om halsen) fick heta britta. men vad ska den andra älgmamman heta? PAPPA! var det omedelbara och ihärdiga svaret. vi försökte och försökte och tillsist gick de med på att den andra älgmamman kunde heta elin. och älgbebisen fick heta blixten. (måste se filmen bilar alltså. blixten mcqueen följer mig vart jag än går).
idag innan vi gick till skogen försåg jag även den andra älgmamman med en ordentlig rosett om halsen. för att ingen skulle tvivla på hennes könsidentitet, och osynliggöra hennes normöverskridande.
det funkade.
och igenkänningsglädjen glittrade i ett av barnens ögon när vi sa här kommer älgmammorna.

det går en man omkring i mina skor.

jag väntar på att sofia ska komma hit så vi kan kolla ikapp på true blood. vi har sex avsnitt att kolla på. helt sjukt. lite bra, pga att det är roligt att kötta, men mest dåligt för det är lix ett bevis på hur himla lite vi har hunnit ses på senaste.
här är iallafall en bild från när vi kollade på true blood sist. eller en gång vi gjorde det iallafall. den föreställer våra skor. våra likadana fotriktiga skor. och det är inte de som nämns här. det här är det andra paret likadana eccoskor som vi köpt inom loppet av ett halvår. fast de här har iallafall olika färg. gissa vilka som är vems?

homance.

igår sa min mamma till mig att jag var lite vulgär som hade svart behå.

september och jag fattar ett svårt beslut.

tänker att man ibland måste tillåta sig att rota i sina gamla känslor. för att känna om man känner likadant fortfarande. hur ska man veta hur man känner om man inte utsätter sig för känslorna lix? helst under ordnade former. genomförde därför ett experiment igår och lyssnade igenom denna lilla playlist.
tidigare dokumenterade reaktioner var ju tårtar samt pepp. inväntade resultat med spänning. betade av låt efter låt och kom mest väldigt konkret ihåg hur jag tänkt då, rader som jag tyckt var det perfekta soundtracket till det som hände, det jag kände, det jag valde. men känslan var inte upphöjd till tusen så där som det brukar vara med låtar som spelats på repeat under känslosamma perioder. jag togs tillbaka, men jag kastades inte dit. grät först till sista låten. och det har jag ärligen gjort varje gång sen jag hörde den första gången som femtonåring i liggandes på sängen i mitt nedsläckta flickrum. för att det är en av de bästa kentlåtarna. en av de bästa låtarna. sorgligast och sannast.