september och jag fattar ett svårt beslut.

tänker att man ibland måste tillåta sig att rota i sina gamla känslor. för att känna om man känner likadant fortfarande. hur ska man veta hur man känner om man inte utsätter sig för känslorna lix? helst under ordnade former. genomförde därför ett experiment igår och lyssnade igenom denna lilla playlist.
tidigare dokumenterade reaktioner var ju tårtar samt pepp. inväntade resultat med spänning. betade av låt efter låt och kom mest väldigt konkret ihåg hur jag tänkt då, rader som jag tyckt var det perfekta soundtracket till det som hände, det jag kände, det jag valde. men känslan var inte upphöjd till tusen så där som det brukar vara med låtar som spelats på repeat under känslosamma perioder. jag togs tillbaka, men jag kastades inte dit. grät först till sista låten. och det har jag ärligen gjort varje gång sen jag hörde den första gången som femtonåring i liggandes på sängen i mitt nedsläckta flickrum. för att det är en av de bästa kentlåtarna. en av de bästa låtarna. sorgligast och sannast.