eye of the beholder

Efter att ha surfat runt lite på olika fråga doktorn-hemsidor så har jag till slut diagnostiserat mig själv med en vagel i ögat. Mycket odramatiskt och ganska äckligt - något av en besvikelse alltså. Men det gör i alla fall ont i ögat varje gång jag blinkar vilket gör att jag får ont i huvudet och blir på allmänt dåligt humör. Som tur är har jag spenat- och fetaostpaj att se fram emot om en halvtimme sådär.

Jag och Lucy har diskuterat vad en dokumentärfilm om Lucy skulle handla om, om någon (typ hennes bror) gjorde en sådan om henne. Vi kom fram till några olika förslag, bland annat skulle den kunna handla om Sjunde himlens (teveserien alltså) plats i Lucys liv. Eller så skulle dokumentärfilmaren kunna filma oss när vi kollar på MTV, för det är då vi har våra bästa diskussioner. Bland annat pratar vi ganska ofta om EMO. EMO är en källa till stor förundran och många teorier i det Camdenska hemmet. Jag skulle vilja mana alla läsare av det här till att ge sin egen defenition av emo i kommentarerna. Vi fattar ingenting. Vad är emo - egentligen? Vilka kan kategoriseras som emo? Vad är utmärkande för genren? Vilka förgrundsfigurer finns inom emon, och skulle de själva välja att definiera sig som emo? Vad är skillnaden mellan emo och gammal hederlig nu-metal? Längre låttitlar? ALLTSÅ DET ÄR EN DJUNGEL.

UPPDATERAT: Det finns såklart en mycket informativ artikel på Wikipedia om ämnet. Här. Jag tror iofs att det är tredje-vågs-emon som jag och Lucy har funderat mest över, och jag känner inte riktigt att det har klarnat helt än.

HEJ KONSUMENT (jag med!)

Senaste impulsköp: choklad
Bästa promenad: på morgonen, till skolan (alas! no more)
Favoritdryck: vatten
Äter lyxmiddag på: på mammas bekostnad
Favoritgata: lugna gatan
Favoritgalleri: jag gillar bara museum
Favvosajt: wikipedia.org
Här bjuder jag mamma på middag: ibland lagar jag mat åt min mamma när jag är hemma hos henne. hon betalar
Favoritförort: eh, räknas hallonbergen?
Fikar gärna på: galento
Bästa lunchställe: hemma, eller kanske copacabana?
Favoritgrönsak: avokado
Favoritfärg: grön och grå
Favoritmärke: apotekets egna
Favoritdjur: katt, och nästan alla djurbarn
Bil: miljöklass ett såklart. fast egentligen vill jag ha en såndär stor amerikans bil med helt framsäte och växelspak vid ratten
Världens bästa nu levande konstnär: david shrigley eller christopher wool kanske
Favvoskor: fotriktiga skor
Klädkonto per månad: väldigt lite
Modeförebild: ingen speciell
Motionerar: jag tänker ganska ofta att jag ska gå på friskis
Det dyraste jag köpt: som jag betalat helt själv: min mobiltelefon tror jag (annars HYRAN varje månad)
Mode jag aldrig vill se igen: tröjor med fluff runt halsen och längst ut på ärmarna
Favoritprodukt på Systembolaget: gin
Bästa fyllekäket: HALSTRAD HALLOUMI MED SPENATSALLAD
Dansar helst till: också musik jag kan sjunga med till - men jag dansar sällan nykter och när jag väl är full är det ganska mycket anything goes
Senast gnolade: do you know the way to san josé (dionne warwick)
Senaste fyndet: i matväg: billig mat på pris extra. i prylväg: billiga hårnålar på h&m
Bästa diktsamlingen: howl (hahaha!)
Favoritprodukt på apoteket: det finns så många! jag gillar ju starka smärtlindrande medel och hostmedicin, men också ansiktstvålen och olivdeodoranten
Bästa förfestmusiken: justin
Reser helst till: skogs. oftast i alla fall. helst skulle jag vilja resa till folk jag känner som bor på andra orter.
Bästa färdigmaten: pulvermos
Favoritlyxartikel: dyrsprit och dyrjuice
Älsklingslukt: glansigt tidningspapper, kaffe (innan det blir dryck) och mjukmedel
Senaste upptäckt i Stockholm: tvärbanan
Bästa sunkhaket: dovas
Värsta huvudbonaden: spexig skid- eller snowboardåkarmössa med saker som sticker upp
Mitt sämsta köp någonsin: jag brukar vara ganska nöjd med det mesta, men min digitalkamera som jag köpte för några år kukade ur nästan direkt och jag har typ aldrig kunnat använda den.
/MARY

HEJ KONSUMENT (tribute till andreas wilson)

Senaste impulsköp: tulpaner.
Bästa promenad: morgonpromenad.
Favoritdryck: persian earl grey.
Äter lyxmiddag på: pappas bekostnad.
Favoritgata: ploggatan.
Favoritgalleri: så pretto är jag faktiskt inte.
Favvosajt: sl.se
Här bjuder jag mamma på middag: hemma.
Favoritförort: guldish (a.k.a. bredäng).
Fikar gärna på: tullys, dom har den godaste chaien.
Bästa lunchställe: mackbaren på cafe tr3an.
Favoritgrönsak: avokado.
Favoritfärg: röd.
Favoritmärke: body shop.
Favoritdjur: egentligen tycker jag inte om djur, men katt. och rådjur och flamingo av estetiska skäl.
Bil: NEJ.
Världens bästa nu levande konstnär: liselott watkins.
Favvoskor: tygskor.
Klädkonto per månad: inte så mycket, men det är för mycket, att spendera pengar ger mig ångest.
Modeförebild: fram till jag var 14 var det johanna. då var det robynhipphoppstilen och lady soul som gällde. sen kom jag liksom av mig.
Motionerar: friskis!
Det dyraste jag köpt: jag är ganska billig i drift. eller så låter jag nån annan betala.
Mode jag aldrig vill se igen: savannbyxor med synlig gylf.
Favoritprodukt på Systembolaget: crystaaaal.
Bästa fyllekäket: HALSTRAD HALLOUMI MED SPENATSALLAD.
Dansar helst till: sånt jag kan sjunga med och välta runt till.
Senast gnolade: den nya signatur melodin till felicity.
Senaste fyndet: zucchini 19.90 kg.
Bästa diktsamlingen:bruno k öjer medan giftet verkar.
Favoritprodukt på apoteket: försvarets.
Bästa förfestmusiken: destinys child.
Reser helst till: mina vänner.
Bästa färdigmaten: färsk tortellini.
Favoritlyxartikel: guld.
Älsklingslukt: peppar, fix, rökmaskin.
Senaste upptäckt i Stockholm: lärarhögskolan.
Bästa sunkhaket: baba.
Värsta huvudbonaden: plyshkeps.
Mitt sämsta köp någonsin: ett par blommiga skor för 69 kronor som jag och pappa köpte när jag skulle köpta skor när jag var typ 9. pappa hade inget tålamod och föreslog massa fula skor hela tiden, eller tyckte dom jag ville ha var för dyra så jag tog dom blommiga så vi skulle gå därifrån nån gång.
/LUCY

ur min kurslitteratur:

i kapitlet "mänskiliga möten" berättas det om olika kommunikationssätt och möten. "Ytterligare en mellanform är de numera allt vanligare kommunikationssätten som sker via "Internet", som blev tillgängligt för den globala allmänheten via öppnadet av "The World Wide Web" i mars 1989. På "webben" kan möten ske såväl i nuet som med tidsfördröjning."
boken är från 2000.
/lucy

EDIT EDIT EDIT!

okej, nu har den helt plötsligt återuppstått!
den förtappade själ som är jag ser åter ljuset. herren vare prisad. amen.

internet är för alltid

en av de värsta saker jag vet är när folk slutar blogga/lägger ner sina hemsidor. det är verkligen inte okej. har man engång börjat får man inte sluta. internet är evigheten, ska det vara så svårt att förstå.
en av min bästa bloggare la ner förra våren nångång, typ två månader efter att jag hade hitttat henne. det var den dära en svensk bridget jones, ni kanske läste den, allmighty bloggsigge (som också slutatde!) hade den som favvo.
iallafall. den. var. så. djävla. bra.
hon som skrev var en såndär anonym som är totalt utlämnade. det var så djävla fantastiskt. det var den bästa kärlekshistoria jag läs, ångesten och ruset och allt var verkligen påriktigt, jag kände allting, hennes språk var helt fantastiskt, det var poesi och det skar i mig varje gång.
jag ville veta hur det skulle gå, det gick åt helvete, det blev lite bättre, hon föll ihop, hon föll isär, samlade sig, trillade dit igen. och så blev det mer och mer rus, mindre ångest, mer kryptiskt och så tog det tvärslut. en dag var den bara borta. inte bara ouppdaterad, utan raderad, inte längre existernade på blogspots yta. jag fick aldrig veta hur det gick. jag tänker fortfarande på henne och hennes A ibland.
sen finns det en dagbok, alltså inte en blogg, för det här sträcker sig långt tillbaka i tiden, till den tiden då folk hade personliga hemsidor med adresser som go.to/jump.to/run.to/swim.to/ etc. och det man hade där kallades internetdagböcker. där finns det en dagbok, eller fanns. det var den första personliga hemsidan jag började följa, återkomma till. jag var väl femton, hon som gjode hemsidan typ tre år äldre än mig. jag har alltså läst hennes dagbok i nästan sex år. jag har tittat på alla hennes bilder, jag har klätt på kilppdockan hon gjorde av sig själv, jag har läst hennes upplagda sms och jag vet vad alla hennes vänner heter och hur dom ser ut.
hon har påverkat mig mer än någon annan, alla fräsiga uttryck jag kan har hon lärt mig, hon lärde mig att man kan göra t-shirttransfers med sin skrivare, hennes pysseliver smittade av sig på mig, hon fick mig att inse att färgkoordinering är det enda rätta, hon breddade mitt musikintresse från kent till resten av den svenska poprocken, visade vägen till hultsfred, nästan allt mitt populärvetenskapliga vetande kommer från henne, hon pushade mig i rätt feministisk rikting, hon skrev om kreativt skirvande på södertörn så att jag hittade dit.
hon har gjort en tischa till mig och en till min lillebror, hennes lillasyster brukar hälsa på mig, men jag har aldrig träffat henne. men jag har stalkat henne så jag känner henne bättre en många av mina vänner. hon var mitt livstilsmagasin.
så, en dag i november så försvann hon. poff borta. jag har kännt mig lite vilsen enda sedan dess, liksom jaha, now what? ibland kan jag bli riktigt sur på henne för att hon inte är där längre. sex år, det är en lång tid, man kan inte bara försvinna sådär, det är inte okej! har man börjat så får man aldrig slutat. aldrig. internet är för alltid.
/lucy

dimmiga borgen

i fredags satte tommy på en låt och sa typ "den här gillar maja, haha" och till min stora förvåning, så här i efterhand, jag hörde på en gång vad det var; dimmu borgir! (alltså, jag vet inte vad låten hette, jag vet inte vad nån av deras låtar heter, men det var en av hittarna, eller hit och hit, metalband har väl inga hittar, om dom inte heter lordi vill säga, och dimmu är mer den sorts musik som får sandra att gråta.)
jag gillade det faktiskt, vilket nog var mest förvånande av allt. så var det verkligen inte när jag introducerades i denna värld. jag var ju ett posnöre för tusan. trots detta var jag på en konsert med dimmu borgir, på höstlovet 2003. (tre och ett halv år sen nästan!) man skulle kunna uttrycka det hela som att jag var tofflig flickvän.
anyways, vi var på singering med herrarna i bandet, jag var högst oimponerad, men kinkan undrade om jag inte ville följa med på konserten på kvällen, matildas kompis ville sälja sin biljett. och jag sa ja. tommy blev inte så glad som han borde ha blivit, muttrade om att jag bara ville följa med för att kinkan frågade, men det var inte sant, jag hade väntat på att tommy skulle fråga, men det gjorde han aldrig, och jag tänkte inte erbjuda mig om han inte frågade (hej relationslogik).
vi spenderade hela dagen i stan, och när det började bli dags att bege sig till fryshuset kom tommy på att han hade glömt sin biljett hemma. vi fick åka och hämta den, som tur var mötte hans mor upp oss på stationen med biljetten och tommy muttrade åter igen, den här gången om att jag minsann påminde sofia om biljetter. eh.
under all tid som förflöt så hann matildas kompis ångra sig, hon ville inte sälja sin biljett längre, men nu var jag ju redan påväg, så vi köpte en biljett utanför, antagligen mycket dyrare än vad den borde varit.
väl inne trängdes vi med alla svartklädda, vitsminkade, svarthåriga. och jag hade trott att min svarta tröja skulle göra att jag smälte in, ha.
två avgrundsvråladnde förband senare stod vi vid kravallstaketet, jag med tommys läderbeklädda armar runt mig och dimmu entrade scenen med "tjena alla monsterdiggare". jag vek mig av skratt. bara jag, inte ett enda likblekt leende, bara gravallvarliga miner så långt ögat nådde. förtappade humorlösa själar.
det var min stora behållning av konserten. hälsningsfrasen. och i fredags var det inte ens nostalgin som gjorde att jag uppskattade det jag hörde. jag gillade det på riktigt. vem trodde det om 17 åringen med färgkoordinerad kläder och paljetter runt ögonen?
/lucy

den formidabla bibliotekarien som är jag.

idag har jag varit en helt igenom formidabel bibliotekarie. jag har varit hjälpsam+, fixat allting med ett leende på läpparna och fått lika glada leenden tillbaka. dessutom är det bara jag och min favvokollega här. jag gillar iochförsig alla mina kollegor, men man måste ju ha en favorit. hon är min favvokollega dels för att hon är trevlig och smart och klär sig snygg och hela den biten, gillar mig och vi kan bonda över typ poesi och sånt. här om veckan sa hon två gånger att jag var en pärla (det var föröverigt en mycket komplimangtät dag, mary sa att jag var hennes "bästa lilla bög" också.)
men framförallt så är hon min favvokollega för att jag har potential att vara hennes favvokollega. alltså, man är ju inte så dum att man tycker mest om någon som inte tycker mest om en tillbaka. och jag har ingen chans på dom andra, dom har redan varandra.
två stycken jobbar aldrig samtidigt som jag, så dom går ju bort direkt. dom två som går på bibliotekarieutblidningen tillsammans och dessutom har barn i samma åldrar är ju såklart varandras favoriter. hon som är bibliotekarie på riktigt och har jobbat heltid här har säkert en hel drös "riktiga" kollegor som hon gillar mer än mig. och sen är det bästiarna, som ju redan är bästisar i verkligheten, varför skulle dom inte vara bästiar på bibblan också då? jag skulle ju ha sofia som favvokollega om hon jobbade här.
så valet av min favvokollega faller sig naturligt, hon är dessutom quite the catch. jag tror jag drog vinstlotten i favvokollegalotteriet.
/lucy.

nothing go right with me must be i been smokin' to long

i natt drömde jag att jag stod utanför åhléns vid en cigarettautomat och köpte en massa paket, men alla var i fel storlek så jag köpte fler och fler och hade tillslut skitmånga. sen gömde jag mig mellan hyllorna på parfymavdelningen och kedjerökte upp alla och intalade mig själv om och om igen att det inte var nått problematiskt med det.
tolkning?
/lucy

nemesis

Åh, det är så skönt att vara hemma igen. Jag har mest saknat min säng, den är den bästa för mig och min rygg. Jag är såklart också glad för att vara hemma hos Lucy (som är jävligt foxy i någon slags leopardmorgonrock och nyfärgat hår) och Happy (som ser deppigare ut än vanligt - go figure). Men alltså, jag har saknat sängen! Och alla andra sängar som jag har sovit i har varit värdelösa och mjuka. Jag förstår inte hur jag och ryggen överlevde gymnasiet.

Jag tänkte skriva som Lucy saker som hände 2006 men jag tror att det som gjorde mest impact var att jag sålde min själv till komvux och hade ångest över det hela tiden (jag tror det kommer prägla åtminstone början av 2007 också). Sen så flyttade ju folk ut och in i skrubben och lägenheten och jag lärde känna lite nya människor och började brodera. Under ett par minnesvärda veckor i höstas lyssnade jag mycket på country, och jag såg flera bra filmer och ganska många dåliga också.

Men komvux alltså. Jag dör det är så tråkigt. Fast det värsta är att egentligen är det inte så tråkigt utan det är jag som är lat och dum i huvudet och felprioriterar och aldrig kommer att bli något. Jag kommer att jobba i hemtjänsten hela mitt liv och hata mitt jobb och få sosseångest för att jag hatar mitt jobb, vilket bara leder till mer självhat och det är en ond cirkel people! Allt är Kemi B's fel.