vissa betyg mäts bäst i tårar.

precis som på många andra förskolor skriver vi ett månadsbrev till föräldrarna där vi informerar om vad som hänt under den gångna månaden i vår verksamhet. månadsbrevet är lite av min bästa sport, jag tycker det är roligt att få ha en skrivkanal i jobbet och det är alltid en utmaning att med de texterna beskriva vad vi gör och lyfta våra pedagogiska poänger och koppla dem till läroplanen på ett sätt som föräldrarna kan ta till sig. lagom professionellt och lagom käckt liksom. (snäll och smart är typ de ord jag helst skulle vilja bli beskriven med av föräldrarna.) jag vet ju verkligen inte om de ens läser det jag skriver. alla gör det säkert inte. men då och då är det nån som säger att vad fint ni skrivit i senaste månadsbrev. så några läser iallafall.
i månadsbrevet för september skrev jag bland annat om älgfamiljen. det var svårt, för jag vill ju att det ska vara självklart, men jag vill ju också visa på att vi faktiskt tänker till. och, att det är vårt himla uppdrag. det var svårformulerat, och när jag i stort sätt var färdig råkade jag ryka ur sladden till datorn med foten. det mesta återskapades, men jag fick i alla hast skriva om stycken jag just kämpat med formuleringarna till. hann inte korra ordentligt. och var himla nervös för vad framförallt flatmammorna skulle tycka.

igår fick jag veta att i den ena familjen att de hade gråtit båda två. av rördhet.