det sista jag sa till biblioteksbästisen var att jag önskade att jag också fick vända hem, som han

jag åker inte hem. jag stannar. ännu en natt i källaren i den påtok förmjuka sängen och ännu en sittning med julmat. jag stannar och gömmer mig.
och hemvändning. är det inte exakt det jag sysslar med? jag går på samma gator och stigar som jag gått tusen gånger förr och tänker om samma tankar som då, stöter på sånna som man bara hälsar på för att och aktar mig för gamla klasskamrater, och dricker fjorton koppar te om dagen ur min älsklingsmugg, och hänger i mitt gamla flickrum som nu är nånsorts gästrum med tätlsäng och helt omatchade möbler (ikea ungdomsstyle möter mormors finstolar som man inte fick sitta på(stolar! som inte är till för att sitta på!)) mot mina vrållila målade väggar, och jag gräver bland gamla foton och böcker och hittar gamla uppsatser och saker som jag letat efter i två år på helt fel ställen. men mest av allt tänker jag på allt som jag tycker är minsta lilla jobbigt, eller tråkigt, eller läskigt, eller hemskt, eller sorgligt, och blåser upp allt och ältar tills jag inte längre vet jag blir ledsen, egentligen.
det som är bra då, med att vara hemvänd, är att man har sin bästis bara ett telefonsamtal bort. det är mycket lättare med nattliga promenader då.

though we adore men individually we agree that as a group they're rather stupid

igår var det julafton. jag har antagligen varit snällast någonsin, för jag fick mest julklappar (det brukar jag icohförsig få) och bäst. tex. så önskade jag mig en gång för längre sen en verktygslåda, helst i guld, haha, på skoj. och nu fick jag det! mamma hade sprayat en verktygslåda med guldfärg, för tydligen är det inte helt vanligt med guldverktygslådor i järnaffärerna. bästa julklappen. sen fick jag massa andra saker som också var dödsabra. jag äger tex. örhängen nu som kostar mer än 100 pix, thats a first. och sofia hade gjort finaste magneterna av våra fotoremsor från lava anno typ 2002.
missade midnattsmässan, för den började tydligen halv tolv.
nu ska jag gå runt sjön med mamma och pappa och karin. jag vill inte åka hem. jag vill gå runt sjön om och om igen och kolla på film med niklas och äta julmat och sjunga soundtracket till mary poppins. inte åka hem till en tom lägenhet med världens stökigaste nedervåning och essäer och vfurapporter som ska skrivas.

633404

Som för att kompensera för jul/chanukka-firandet (ja ni vet ordet lucy brukar använda) så vann jag julklappscounten idag. Halsband, kola och ljus (i och för sig inte till mig, men ändå). Värt. Jag har också judebondat ikväll, så jag tänker att jag är på guds goda sida ändå. Det är mitt i natten nu, jag har varit på inflyttningsfest på andra sidan stan. Jag vill inleda följande stycke med att förklara mitt förhållande till kollektivtraffiken. Jag gillar kollektivtrafiken. Starkt. Man skulle kunna säga att jag och kollektivtraffiken står på god fot med varandra. Jag åker mycket tunnelbana och pendeltåg. Tunnelbanan och pendeltåget svarar med att inte vara försenad så ofta så det stör (blå linjen kompisar). Men alltså det är löningshelg och snart storhelg och för en halvtimme sedan fann jag mig på centralen med en halvtimmes väntetid, några ynka timmars sovtid och en tågresa framför mig och sjukt kissnödig. Så jag tog en taxi och nu skäms jag. Jag memorerade chaufförens nummer, och sedan skämdes jag för det. Jag lämnade fram mitt leg fast han ville inte kolla på det så då skämdes jag igen. Sen kom jag in och fick gå på toa och skammen liksom lämnade mig i samband med det. Det var värt det, alla gånger. Jag hade tänkt skriva något mer om hemvändarfester och hur man inte kan förstå det om man är från en storstad, men det känns av någon anledning inte så intressant längre. Jag kanske återkommer när jag är i skogen. Då ska jag berätta mer om UNA-bombarnyåret också. Spännande!

chrismukkah

här sitter jag i mina änglapyjamasbyxor och min julvintertröja och äter risgrynsgröt. känn julpeppen! samtidigt som jag gör, dekorerar och slår in julklappar för glatta livet. niklas julklapp mest. den tar tusen år.
igår ägnade jag typ 90 % av min vakna tid åt niklas julklapp. jag vaknade, åt frukost, gjorde niklas julklapp, julpysslade i typ en kvart, gjorde niklas julklapp, lisa kom hit med choklad, jag smakade på chokladen, gjorde niklas julklapp, gick till coop och köpte clementiner och middag, värmde middagen, gjorde niklas julklapp, åt middagen, åkte till jobbet, gjorde niklas julklapp, impade på biblioteksbästisen med niklas julklapp, scannade, gjorde niklas julklapp, stängde, väntade på bussen, gjorde niklas julklapp, kom hem och hetsade mary om niklas julklapp, kollade på teve och gjorde niklas julklapp. you get the picture. och jag har ändå hållt på med den då och då i två veckor och nu på morgonen, och fortfarande är den inte klar!
har pausat nu ägnat marys julklapp lite uppmärksamhet, eller mest förpackningen. vi ska ha chrismukkah ikväll, mary hatar mig så himla mycket och skirker typ assimilering och exotisering varje gång jag nämner det. och då var det ändå hennes förslag.

200

igår var jag på julkonsert i katarina kyrka. tommy bjöd. i väntan på att det skulle börja hade han en lång utläggning om varför han hade gått ur svenska kyrkan, att han gärna skulle betala om pengarna gick till att underhålla dom snygga kyrkorna och att bevara fina traditioner, men inte när dom ska hålla på och modenrisera sig och hänga med och lansera sig och göra reklam. egentligen håller jag helt med, men det sa jag inte. dels för att han skulle bli mallig, och dels för att vår kommunikation på någotsätt går ut på att säga emot allt den andra säger. sen svor han fem gånger också och sen började det. det var juligt och varmt. gloo-ooooo-ooooo-oooooo-ooooo-ooooo-ria var bäst. sämst var att alla apploderade! i kyrkan! sen jag åkte hem och fortsatte på det religösa temat i julkortstillverkningen och sen somnade jag innan timmen (alltså den tolfte) var slagen. vakande pigg och nyter halv nio för att en dryg timma senare infinna mig på arbetet. bibliotekerasonen hade inte riktigt följt samma linje, enligt egen utsago hade han hävt öl i gamla stan tillsammans med ålderstigna norrmän fram till klockan sju på morgonen. idag mår han alltså som han förtjänar och ser ut som sju svåra år. jag gör min plikt och varavar med att säga ofördelaktiga saker om hans uppenbarelse, skratta och peka och tipsa om chokladtårtan i personalrummet, som han tyvärr är för illamående för att kunna njuta av.

VEM BLÖDER?

jag har ont i huvudet. senast jag hade ont i huvudet var en torsdag för exakt fyra veckor sen. gången innan det torsdag exakt fyra veckor tidigare. gången innan det var också en torsdag exkat fyra veckor tidigare. innan dess var det kanske ett halvår sen, om man inte räknar alla solstingsontihuvudet som jag har dagligdags under sommaren. så jag blev lite förvånad när den infann sig. huvudvärken. och fattade inte och såg inte mönstret. men sen insåg jag att det är min nya pms. mensankomst om ca tolv timmar. jag har inte haft några förkänningar sen innan jag började käka ppiller (eller det gör jag ju inte, men de med ppillerliknade effekter.), då hade jag dödsaont i knäna några dygn innan.
idag känns det ju som att det iochförsig kan ha ett visst samband med dagens festligheter på dagis, luciatåg utomhus vilket innebar overaller under linnena, vilket innebar påklädningen en halvtimme innna utgång (för det tar ju så långtid att klä på 16 kids), vilket innebar varma, svettiga gnälliga kids. efter detta var det ju såklart fika med tre gånger så många föräldrar. vad är grejen med att barn börjar härja som om det inte fanns någon morgondag bara för att föräldrarna är där utan att det innebär hämtning eller lämning.

ungdomskulturen

Lucy försökte få mig att ändra hennes mest utmärkande personlighetsdrag till "svart, modig och alternativ", eller möjligtvis "ensam, osocial och hatad". Jag kryssade i "glad, social och sprallig" istället. Det spelade ingen roll, hon blev Elvis i vilket fall.

i wont let you out of my sight

idag fördrev jag och bibliotekarsonen tiden med att fantisera ihop hur det skulle kunna bli ifall bibblan blev översvämmad igen. vi kom fram till att vi helst skulle vilja ha sånna där flytdynor som dom har i baywatch och springa i slowmotion. sen sa bibilotekarsonen att han också gärna skulle vilja ha sånna snygga orange badbrallor som the hoff har. du menar röda sa jag. nej orange sa han. när biblioteksbästisen inte ville vara skiljedomare så uppstod istället ett vilt bildgooglande för att utröna hur det stod till med färgerna. jag pekade om och om igen på bilderna, som visade att jag hade rätt. för att verkligen understryka så bildgooglade jag "baywatch red" respektive "baywatch organge" och lät antalet träffar tala sitt tydliga språk (red 48 400 vs. orange 21 200!)
ajuste, vem är den mesta bibbloungen nurå? vavava?

jag kommer inte heeem (jo det gör du)

jenny ringde förrut påväg hem från jobbet och frågade tusen saker. den vanligast förekommande frågan var "va?" tillslut blev hon så irri på sig själv som ringde upp fast än hon var ute och gick i snålblåsten och inte hörde vad jag sa iallafall. jag skrattade åt henne och hon sa "va?" och sen la vi på.
men nu är hon snart påväg hem och kommer inte vara längre bort än solvägen. då gör det inte så mycket om man inte hör varandra i telefon, för då kan man säga sånt som behöver höras öga mot öga.

ignorance is a bliss

ett av problemen med att internetstalka sina vänner och bekanta är att man får reda på så mycket saker som man sen måste låtsas som att man inte vet om, eftersom det skulle vara uppenbart hur man fått tag på infromationen. det blir ju lite knäppt, för hela grejen är ju att man vill veta en massa saker, men sen sitter man där med all denna vetskap och kan inte göra något åt den, för då avslöjar man sig! extra jobbigt blir det när man upptäcker att man har en massa gemensamt med en person, och att det man vet gör att man känner sig närmare personen i fråga men personen har såklart ingen aning om det starka band man utvecklar för det är ju liksom envägskommunikation! så då sitter man och försöker desperat komma på hur man helt apropå ska styra in samtalet på den gemensamma nämnaren men det går inte eftersom det är så sjukt specifikt att man aldrig skulle komma på tanke att tala om det, helt apropå. så frusterande så man vill dö! eller iallafall sluta internetstalka. så jag har försökt. inte helt helhjärtat kanske men iallafall.
så förra vecka hände det sjukaste. jag råkade! på allvar! jag liksom bara snubbalde över informationen, den föll ner i mina händer. jag kunde ha tittat bort men alltså det var ju typ som ett tecken! nu vet jag dödsamycket saker. som jag måste låtsas om att jag inte har den blekaste om. frustrationen.

Extreme makeover: Home edition

Lucy har klagat. Eftersom hon inte har tillgång till edit-funktionerna här så styrde jag upp. Annars har jag, bortsett från en snabblunch i stan, suttit hemma och lyssnat på podradio och stickat vantar och tyckt synd om mig själv för att jag är en pussy som inte kan ta min förkylning som en riktig dam. Jag blir värsta gnällpaketet och pratar bara om hur sjuk jag är. Dessutom stickade jag fel på jävla skitvantarna hela tiden, och de är olika stora och jag har ont i nacken och ögonen. I morgon ska jag i alla fall försöka jobba vilket leder mig till nästa ångestpuck, vilket är att alla bra grejer som har hänt nu betyder att jag måste säga upp mig den här veckan. Aaaah jag tycker att det är skitjobbigt med konflikter (eller okej det kanske inte nödvändigtvis är en konflikt men när jag gick i GYMNASIET så bad jag fortfarande min mamma att ringa skolan när jag var tvungen att sjukskriva mig. Det är inget jag är stolt över men det är sant.). PLUS att jag gillar mitt jobb dödsamycket så jag kommer säkert börja grina. Jag tror dessutom att lite för många människor känner till mina framtidsplaner och att jag skulle få svar den här veckan, så jag kan liksom inte mörka och låtsas att jag inte vet än. Och jag känner inte direkt att det är okej att alla utom min faktiska arbetsgivare vet om att jag tänker sluta, så jag måste säga upp mig typ i morgon. Frågan är om jag ska prata med Jennifer Aniston irl, eller om det räcker att ringa. Det är ju lite som att göra slut, så via telefon känns ofint. Men eftersom jag jobbar under tidspress här så blir ett fysiskt möte lite opraktiskt. Stay tuned för rafflande fortsättning. Ring mig om ni har några bra tips eller tricks. Pappar brukar föreslå kognitiv beteendeterapi.

första dagen på resten av ditt liv

Nu ni, nu vet jag vad jag ska göra de kommande åren i alla fall.

(helgen) vecka 48

första veckans vfu har gett mig förkylning och trassligt hår. det trasliga håret har ojoj stått för, eftersom han han varje samling (ca tre per dag) och efter varje vila och ganska ofta däremellan med kryper upp i mitt knä med tummen i mun och sträcker sin andra hand mot mitt hår och snurrar runtrunt med fingret tills han fastnar. som om mitt hår inte klarar av att trassla ihop sig på egen hand. men eftersom han säger jag älskar dig med jämna mellanrum är det svårt att stå emot.
annars bygger vi hus till goesdjur. b har lärt mig vad haj heter på isländska och andra b sa när vi byggde " hörru maja, det här var väl en spännande grej, att bygga hus." husen är en hit, a massproducerar och c undrar varje dag när det är hennes tur.
jag fick vara med på ett möte om js språkutveckling igår, med specialpedagogen och den ansvariga på avdelningen och det var hur intressant som heslt. plus att de älskade mig båda två, och så snackade vi skit om min handledare och barnskötaren tyckte precis som jag. sen hetsade jag och specialpedagogen henne till att söka lärarutbildningen och på rasten ringde hon till lhs.

poesifestivalen igår var bra, men en del kunde varit kortare, speciellt eftersom jag satt och snöt mig i koftärmen och tänkte på min säng den sista timmen.

idag är det första december, jag har firat med att hetstitta på julkalendern innan jag gick till jobbet och så köpte jag lussebullar på 7elven. julkalendern blir nog bra, vanna rosenberg för tusan!
ikväll är det nån sorts dinnerparty med überliberaler (alltså på folkpartist sättet) och jag ändrar mig varannan sekund om huruvida jag ska ta mig dit eller inte.
+
det kommer vara sjukt gott, om jag känner kocken rätt, sandra! och karl
-
cementsnorklumpen som är mitt huvud, alla überliberaler. jag tror att dom misstycker om jag snorar i koftärmen.