söndag, oktober 27, 2013

i'm the cuckoo, that never flew south.

såg ed harcourt på nalen i fredags. har sedan dess vart... skör. eller labil eller småemo, om man vill uttrycka det på ett sätt som inte får en som att framstå som en bräcklig liten blomma eller en glasfigurin.

först satt jag och sandra och yo på golvet och surade över att det var förband. och för att vi var yngst som vanligt. när ska man bli äldst egentligen? alltså vi var inte sura för att vi var yngst, utan det var en anledning till att vi lika gärna kunde sitta på golvet.
ed var superbra. hans röst var något beslöjad, som följd av polarbjörnar och framför allt en fisk som hette nigel. men det gjorde honom bara bättre. det var hits och publikfrieri och entertainment uti fingertopparna. och han turbadurpromenerade genom publikhavet till baren och tillbaka upp på scenen igen, styrde upp ett klapp-och-stamp-beat och mixade in lite snoop dog i apple of my eye. SOM MAN GÖR. och ellekari gästade till allas, men framförallt yos stora, stora förtjusning. och det var så mycket bättre än på skiva och så tycker jag att det ska vara, faktiskt!
och nått med kombinationen av förkylningsrösten, kanske tröttheten, ellekaris grimascherande ansikte med sagoväsenrösten och det-här-är-den-sista-låten-i-världshistorien-känslan över pianospelet på en låt som jag visserligen kan utantill men aldrig känt nått särskilt inför skar ända in längst inne och fick mig att gråta en skvätt.

och sen dess har det känts så, alla känslor utanpå, utfläkta och lättretade och lite för nära hela hela tiden.

Inga kommentarer: