det sista som ska tystna är musiken i mit huvud

jag har blivit med mp3spelare. på många sätt är det en helt ny värld som öppnar sig och jag kan inte säga att jag helt friktionsfritt kan ta denna värld till mig och känna mig hemma. det är så mycket jag inte förstår. det är så mycket som jag måste lära mig. jag övar varje dag. för jag tycket det är svårt, och konstigt. nästintill perverst. lyssna på musik offentligt, mitt bland en massa andra människor. jag blir helt generad! det känns som om folk läser mina tankar. som om jag lika gärna kunnat vara naken!
och så sitter man där och så kommer ens favoritlåt och så dör man kanske lite av lycka. men man för inte visa det. man kan ju inte sitta där och lyckodö mitt på blanka torsdagen. tunnelbanan is not the place for dramaqueenkänslorna. jag har då aldrig sett nån som sitter och dör av sin favvolåt. alla som lyssnar på musik ser helt nollställda ut. hur gör ni? hur gör ni för att ha exakt samma ansiktsuttryck 7 tunnelbanestationer? hur gör ni för att inte börja lipa när samma låt som ni lyssnade på kvällen innan och tänkte på nått lite sorgligt kommer? hur gör ni för att inte spänna ögonen i passageraren mittemot och peka med myndigt med pekfingert och skriksjunga but im far too smart to get fooled by myself? hur lyckas ni hålla benen i styr och inte skutta, dansa och gå i takt till musiken?
jag måste koncentrera och kontrollera mig så himla mycket att jag knappt vet vad jag lyssnar på längre. gör alla andra också så här? eller hur gör ni? lyssnar ni på dålig musik eller? som inte berör er det minsta? som hissmusik? eller är ni helt avtrubbade? eller är ni så hämmande att ni aldrig känt för att brista ut i koreografi mitt på gatan? inte undra på att ni behöver alkohol för att kunna dansa i så fall.
säg då! hur gör man?