couldnt leand him to you forever said the hard man from above.

jag hämtade min telefon för att sätta på playlisten som vi lyssnar på på vilan. jag hade fått ett meddelande av mitt jobb-h.  "kära vän. igår förlorade vi...". mer hann jag inte läsa. mer behövde jag inte läsa. sen låg jag i 45 minuter på en madrass på golvet och försökte söva barnen runt omkring mig medan tårarna rann ner för kinderna. när alla somnat visade jag meddelandet för j. hon kramade om mig och jag trodde jag samlade mig och gick för att ha rast. bestämde mig för att det var lika bra att berätta för min chef direkt. rösten sprack. tårarna rann. jag hackade fram att det inte var synd om mig. sen orkade jag inte med några mer kollegor så jag fortsatte ha rast på altanen ute i regnet. och när jag kom tillbaka från rasten så hade två inte somnat och en vaknat och vi skulle ha kalas och vårt nyinskolade barn saknade sin mamma och en blev så uppe i varv att hon bet mig i armen i gläjdeyran och en gick inte att sätta ifrån sig ens en sekund. så då hann jag inte tänka mer på det. och jag sprang på min bror på vägen hem, han började babbla om sin dag med brandkåren och avblåsta takluckor och så frågade han hur jag haft det och då sprack jag igen och han tog med mig hem till sig för pizzamiddag. men sen var det hockey så då gick jag hem.
och nu stirrar jag på meddelandet från mitt jobb-h som jag ännu inte har svarat på, för vad ska man skriva till nån som förlorade sitt barn igår?