har lågintensivt städat i tre år inför detta.

om ett par timmar kommer min barndomsvän hit. vi växte upp på samma gata, gick i samma klass i låg- och mellanstadiet. sen flyttade hon ifrån mig, till andra sidan stan. vi sågs några gånger efter det, skrev brev till varandra. men sen rann det ut. när facebook kom letade vi upp varandra där, som man gör, skrev några nyfikna frågor men det blev inte mer. för några år sen visade det sig att hon umgicks en del med några nära vänner till s:t. dom träffades ibland på middagar. hon frågade om mig, hälsade. och sen fyllde vi tretti, och min trettioårskris bestod mest i att jag sökte upp folk från förr. eller sökte upp och sökte upp, jag la upp en bild på oss båda som födelsedagshälsning och då föreslog hon att vi skulle ses. då hade det gått 19 år. jag åkte hem till henne. vi åt middag, jag hade med mig kakor. vi satt på hennes tak. pratade om allt som varit då, allt som blivit nu. det var surrealistiskt. verkligen. så svårt att få ihop elvaåringen i mitt huvud med 30åringen brevid mig. och samtidigt inte. som att träffa nån för första gången, men ha väldigt kort startsträcka. öppnade mig på en sekund. det var ett fint möte.
men sen sågs vi inte. när vi skiljdes åt sa hon att hon ville komma hem till mig nästa gång. och jag tänkte verkligen att hon skulle få det. men jag kände mig så särskådad, som att hennes skarpa blick skar igenom mig, såg allt, fattade allt, värderade allt. och att ha henne i min röriga lägenhet kändes för intimt. jag ville inte visa upp den, och mig, för henne. så det rann ut.
men nu ska kommer hon snart hit. jag har aldrig städat så noga för någon. mitt hem och jag är redo.