dramadetox.

s:et berättade för nått år sen att hon försökte dramadetoxa. alltså hålla sig ifrån berättelser (böcker/teve/film) som bygger på nånsorts romcom-premiss, där dramat liksom drivs framåt av att man missförstår varandra, och framförallt inte pratar med varandra och talar om vad man menar. att man inte jobbar med ärlighet utan tror att folk ska kunna läsa tankar, och förutsätter att saker är på ett visst sätt utan att fråga, och sen bara kör på. hon menade att konsumtionen av dessa berättelser gjorde att hon betedde sig lika dant. att hon fostrades i att tänka på och bete sig på samma sätt, och i typ alla dessa filmer så blir det ju lyckliga slut, så det finns liksom inget sedelärande i dessa dumma beteenden. 

jag försöker göra samma. eller jag försöker att framförallt inte konsumera berättelser som underblåser mina idéer den här icke-relationen jag har med f. den starkaste trope:n som funkar som nånsorts bevis för att det kommer att gå är typ såhär: man är själsfränder, men det är ingen som agerar på dessa känslor pga liv kommer mellan/man är blyg etc. det går eoner av tid mellan gångerna man ses, men varje gång är det ändå NÅGOT där. det går ytterligare eoner av tid, man hörs inte av alls och så plötsligt så stämmer allt, det är nått med tajmingen, och man berättar för varandra att man väntat sen första gången man sågs men pga orsak har det ej gått, men nu faller alla bitar på plats och man här happily ever after.  lex tex ferrante del två. och ja den här veckan har jag slukat del tre och den har verkligen slagit små dunster i mina dumma ögonen med vilka jag betraktar verkligheten på ett särskilt realistisk sätt. åh.