solidaritet föralltid.

såg billy elliot ikväll. mycket bra musikalupplevelse. flera extremt vackert koreograferade dansnummer som liksom gjorde så man inte ville andas. både ljuvliga med typ en vägg av virvlande snö och män i balettkjol och bar överkropp, men också hemska med stridsmunderade poliser och billy som argdansar och glider nedför kravallsköldar medan batonger slår . så slipade barndansare/skådisar. grinade många goda gånger. men, denna lilla revolutionsromantiker var mer team tony än team billy. alltså blev väl ingen motsättning egentligen, men när pappa elliot skulle bryta den ettåriga strejken för att bekosta kunglig balettskola så blev jag ändå vild av ilska och kände att billy var en himla snorunge. kunde inte pappan bara låtit honom dansa på på balettskolan för fem pence i veckan utan att klå upp honom? måste det vara dyr kunglig utbildning eller inget? alltså jag fattar väl att det skulle vara en lite sämre berättelse, men ändå. fint att alla strejkisar skramlade istället, men som tony påpekar, alla kan inte dansa sig ur misären.
men blev mest rörd av att höra alla sjunga om solidaritet för alltid och en för alla och fackliga kampen. ska nu läsa på om gruvstrejken.