jag vet hur man väntar.

när jag var liten och var på landet hela somrarna hade vi rätt ofta besök. kompisar och släktingar kom, sov några nätter, och sen åkte de hem igen. 

jag minns så extremt tydligt känslan av att vänta på att de skulle komma. det var ju rätt ensamt här i skogen. först väntan i flera dagar på att det skulle bli ankomstdagen. och sen när den dagen kom, väntan på telefonsamtalet. telefonsamtalet som ringdes innan de åkte hemifrån, utifrån vilket man kunde beräkna ungefär när de skulle vara fram. om de inte åkte fel. rätt ofta åkte de fel. och sen då efter det där samtalet, då började den längsta väntan. den var oftast ungefär en och en halv timme lång. tiden det tar att åka från stockholm hit till landet. den längsta tidsrymd som fanns. det var fyllt av pirr och uttråkning. på helspänn. blickandes mot vägen, hörandes i syne hur en bil skumpa fram mjukt på den grästäckta marken. att försöka sysslesätta sig var omöjligt, väntan blev ett limbo. närsomhelst kunde de komma! den väntan gjorde mig galen. 

hamnade i samma känsla häromdagen när jag väntade på att sofia + familj skulle komma hem från kolmården. kastade blickar ut genom köksfönstret, försökte sysslesätta mig men var ändå fixerad vid åkerkanten och hade öronen på helspänn efter motorljud. 

en annan extremt stark känsla från barndomen var när de åkte igen. alltså då. hur bottenlöst tomt det kändes inom mig. hur jag vinkade sprang parallellet med bilen som åkte iväg längs gräsmattan men alltid blev kvar med en känsla av övergivenhet. och genast påbörjade nedräkningen till nästa påhälsning. 

riktigt så jobbigt var det inte att säga hejdå imorse när sofia och de for igen. de ensamma somrarna har ändå lärt mig att vara just ensam. och nu kan jag tillochmed uppskatta det.