wont you come home.

igår var hanna och jag i rissne för att kolla på en lägenhet och i kista för att äta på foodcourten. i rissne var jag mallig för att jag visste var kavallerivägen låg (väsentligt i sammanhanget) och för att jag visste var kommunhuset låg (ej väsentligt i sammanhanget, men har man koll så måste man väl få skryta lite.). lägenheten var förövrigt en planlösningsmässig dröm, och var inredd med fototapet, tegeltapet, palmtapet, kinesiska tecken-tapet och heltäckningsmatta på garderoberna. i kista åt jag klassikern vegetarisk mezetallrik och sen köpte vi milkshake av livets mest sönderstressade personal på max.
för att ta oss från rissne till kista var vi tvungna att åka buss till hallonbergen och byta till tunnelbanan. bussen stannade alltså utanför vår gamla port. det lös uppe från vårt gamla kök. där nån annan bor! alltså det var så sjukt, har aldrig varit med om att NÅN ANNAN bor där JAG har bott! fruktansvärt svidande nostalgikänslor av att gå genom hallonbergens centrum. hatar när nostalgi gör ont. samtidigt som det kändes precis som hanna sa, som att det inte gått nån tid alls, som att vi bara vart ute en sväng och nu kommit hem igen. HEM TILL HALLONBERGEN. åh. aj.