uppenbarelse i domkyrkan.

igår, i domkyrkan, innan pukorna drog igång, var det så himla stillsamt. fridfullt. och jag tänkte att jag älskar det här, det är massa folk här men så himla låg ljudnivå. alla viskpratar, rör sig försiktigt i den här stora stora kyrkan med högt i tak och färgade glasfönster och guld här och guld där och en och annan döskalle. en del är helt knäpptysta, och det ska liksom vara så.
det finns för få sånna platser, sa jag till niklas. dit man kan gå och hålla käften tillsammans.
och precis då kom jag på att det är exakt därför jag gillar bibliotek så himla mycket. den tysta konventionen.