band av annat än blod.

har släpat med mig s:t till min föräldrars bästa kompisars sommarhus. ett hus dom köpte när jag var för mycket tonåring för att följa med mina föräldrar för att hälsa på i deras bästisars nya hus. så jag har aldrig varit här. det är märkligt att vara på en ny plats som tillhör någon man känner så väl och därför känner igen folk på gamla fotografier såväl som bröllopsklänningen som hänger på en dörr (obs! rosarödorange från marimekko) som motiven föreställandes deras barns favoritfigurer från 90talet på gamla badlakan. lampor som stått på andra ställen i ett annat hem jag varit i tusen gånger men också helt nya lampor men som ändå är så typiskt dom i sin stil.
på vägen hit frågar s:t hur mycket vi tränger oss på, om dom liksom blir glada över att jag kommer. och jag har tänkt mycket på det, svårt att veta säkert, men i alla sms har det ändå understrukits hur himla välkomna vi är. och jag känner mig så välkommen. och s:t viskar när vi bär in våra väskor, det är ju som att det är din mamma, så lika! och det har jag aldrig nånsin tänkt på och kan inte helt se men fattar ändå verkligen.