osammanhängande lätt associativa tankar om den där sista konserten.

varje gång nån frågar hur det var på kent så känns det som att de tar upplevelsen ifrån mig. som att de upplever att kent inte längre finns genom mig. som att de tror att de vet nått om något som hänt i mitt liv, fast de inte alls var delaktiga. som att jag blir kentfanet de känner.
det här är väl till viss del mitt motvalsiga sätta-på-tvären-beteende, men ju mer jag berättar om hur det var desto mer fabricerat blir det, för jag orkar inte heller förklara exakt hur det var.
grät du? ja, jag grät. men jag grät bara för att jocke berg helt ensam spelad december. för första gången på turnen. och fick den att handla om turnen. och för att jag som närstuderat spellistor för att knäcka schiffret kring vilka låtar som skulle spelas den sista kvällen och kunde låtordningen på de tre första nummrerna helt utantill fick bli överraskad. för att jag och sofia pratat om den som en av våra favoriter i podden. för att podden ampat upp alla känslor, alla låtar, alla minnen, mina tidiga tonår, mina första festivaler, min vänskap med sofia, hur nära vi lyckats komma varandra men hur långt ifrån varandra vi fortfarande ändå kan vara, att vi fortfarade lär känna varandra, att det inte är klart, men kent är klart, kent finns inte mer. under hela tiden jag känt sofia har kent funnits. kan vi finnas utan kent? det är klart vi kan, kent har inte förrän kanske det senaste halvåret varit huvudingrediensen i vår vänskap. men nått är slut, nått är passerat.
och vi har tyckte så lika. vi skiter i ljusshowen, i apparna och de digitial kyrkogårdarna. det bästa och mesta och starkaste och tårilande var en kille med en gitarr som sjöng om höstens månader. han spelade den för oss. ett perfekt regisserat slut.
och jag berättar inte heller vad jag var missnöjd med. orkar inte diskutera med folk att jag gladeligen slopat både utan dina andetag och sverige. att den nya låten sög. att jag gärna gått innan den sista sången.