jag hatar att jag älskar dig, julen, och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig.

jag tycker för mycket om julen för mitt eget bästa. jag är en sån julnazi, och jag försöker verkligen chilla, men faaan. det blir ju inte samma sak. hela grejen med jul är ju traditionerna. när jag inte får göra de rituellt viktiga grejerna så framkallas ingen julkänsla. dan före dan är min bästa dag egentligen. men det här är den sämsta dan före dan nånsin.
har varit hos ma & pa, släpat upp julpynt från källaren, fixat och trixat och verkligen försökt kompromissa. eller jag har kompromissat, men det gör mig så himla himla ledsen att dom tyckte det var ovärt att sätta upp ljuskronan över köksbordet. och när jag klädde granen så låg inte filtmorötterna (som mamma haft i julgranen sen hon var liten) i sin låda. fick sån panik och kände att det var lika bra att ställa in julen. hittade dom sen i en helt annan låda med pynt. så slapp ställa in julen. men kan uppenbarnligen verkligen inte chilla med det här.
ringde min bror påväg hem (för ja, jag är inte hos mina föräldrar. kommer vakna ensam på julaftonsmorgon. helt självvalt men också framtvingat av omständigheter så inte självvalt.) och han var så djävla kort och hård och skiter verkligen i julen. orkar inte bråka, men jag känner mig så ensam med det här. får inte utlopp nånstans. grät på tunnelbanan.
nu har jag tänt alla ljus och tryckt in nejlikor i en apelsin och värmt glögg och lyssnar på nils bech ohelga natt på repeat och ska slå in alla julklappar. det hjälper lite men jag kommer också grina ner i glöggen.