18.

oj va? glömde jag blogga igår? k a t a s t r o f. jag hade ju planerat vad jag skulle skriva om och allt. för om man har gjort ett innan-inlägg om kristina från duvemåla måste man såklart göra ett efter-inlägg. det finns även ett utvandrarnainlägg hära.
okej, i torsdags såg jag kristina från duvemåla. för andra gången. minnen från första gången: kristina fick missfall på åkern i blodiga kjolar. samt att jag ej fattade varför hon dog. slut på minnen. jag var alltså typ 10 när jag såg den första gången.
från första ton fylldes tårarna i mina ögon och sen var det en enorm känsloanspänning hela första akten. grät så det skvalade sex gånger, värst när de började leta efter anna. vilken grej det är att veta exakt vad som ska hända och liksom ändå totalt drabbas av det när det händer.
tråkigt att danjel ej får så mycket plats. hans berättelse var den som rörde mig mest, se länkat inlägg, men jag fattar att det inte går att få in allt i en musikal. sak som slog mig nu: tar kristina över en del av hans tvivel i du måste finnas? minns inte att hennes tro och tvivel är så starka i boken. eller hon är väl superreligiös men det där monumentala tvivlet är kanske lånat av danjel? borde ha läst om böckerna så de var helt färska men det är ej prio ett på min läsbörda just nu. tolkade de sista scenerna där kristina dör bort samtidigt som de sjunger om mord och blod och bränder (alltså kriget? med indianerna) att kristinas död blir priset karl oskar får betala för sitt nya liv, sitt nya land.
gillade de som spelade karl oskar och kristina, så bra personkemi, skådespel och karbonkopior av orginalets röster. robert sjöng som en gud men spelade dåligt. ev. lite färgad av han som spelade robert i utvandrarna på dramaten, älskade honom. ulrika var fantastisk.
det var verkligen fyra timmars känslokaos. så matt efteråt. så gråten. det var verkligen så himla bra, älskar den här berättelsen och musiken. det går såklart att koppla den till pågående flyktingkatastorfer och folkvandringar som gjort genom alla tider, man kan tycka att det blir starkare av att det känns aktuellt. jag tycker det är helt starkt i sig självt. jag tror att i en värld av total harmoni och fred skulle kristina från duvemåla ändå leta sig rakt in i mig.