trött och blasé och uttråkad och ensam.

jag undrar lite vad som hänt med mina relationer. eller ja, jag vet väl vad som hänt med dom. några jobbar hela tiden, några är med sina barn hela tiden, några har flyttat, några är en kombination av de tre, några kostar mer än de smakar. och sen är listan slut.
det kanske inte är en helt sanningsenlig uppräkning, men det finns hinder för att umgås hela tiden (är jag ens intresserad av det?) och det känns som när man föreslår att ses så hindrar man dem från att jobba/vara med sina barn/bo på annan ort. och man (jag) orkar bara vara så pass tärande. kanske är det det som det handlar om. att jag känner att mina anspråk på umgänge tär och stör. att det är tjat. att folk tröttnar. att det finns en kvot och den är fylld för alla andra långt innan den är fylld för mig.
och samtidigt. jag ids inte. jag trivs oerhört bra i mitt eget sällskap. men ja. det här med att vara sällskapssjuk och folkilsk samtidigt. story of my life.
jag är bara trött och blasé och uttråkad och ensam.