den barngrupp man förtjänar.

stormen. jag älskar den men den gör mig matt. och otillräcklig. när vi hade handledning förra veckan frågade vår handledare vad som var roligast just nu. jag och mina kollegor tittade med suckande blickar på varandra och så sa jag att det roligaste just nu är att våra gamla barn leker så himla bra med varandra och är så fina mot sina nya kompisar. det är jag oerhört tacksam för, för de nya barnen kräver mycket av oss. k började lista de som kräver en vuxen, alltså som upptar en pedagogs fulla uppmärksamhet. vi kom upp i fyra stycken. och vi är tre pedagoger. så ja, det är sjukt roligt (och skönt) att de äldre barnen är så bra kompisar.
och så pratade vi om massa annat och att dokumentera och vad som är pedagogisk dokumentation och hur vi kan göra det så lätt för oss som möjligt och om våra lekgrupper och att leka ihop barnen med varandra och befästa det genom dokumentationen. och då stirrade vår handledare på oss och sa att det är väl inte så himla konstigt att era barn leker bra tillsammans om ni under hela förra året jobbat så fokuserat och medvetet med att de ska leka bra tillsammans.
och sen sa hon som hon alltid säger, och jag brukar tycka att det låter ganska hårt, men nu kändes det som kredd och beröm. man får den barngrupp man förtjänar.