nytt.

vad jag fått denna coronavår (förutom luftvägsbesvär):
1. mer post. och det är kul för post är ungefär det bästa jag vet.
2. en skog. eller ja, om jag nu har den så har jag väl haft den ganska länge. den har funnits där för mig i drygt nio år. men nu har jag börjat gå till den. gå i den. vara i den. det kanske är den som fått mig nu? den är inte stor min skog. men är man asfaltsbarn så krävs inte så mycket. (rolig asfaltsbarnsanekdot: går i högstadiet. driver runt med sofia en försommarkväll. vi ska skiljas åt. sofia säger, eller så tar jag vägen genom skogen. jag fattar inte vad hon menar. hon förklarar att hon menar att hon ska ta den lilla stigen bakom parken mellan radhusen, där det är några buskar och en tall. jag skrattar och hånar henne för detta till denna dag.) min nya skog är större en sofias. men inte jätte. den är stor nog för att jag ska gå vilse varje gång jag på må få provar nya vägar, och jag kan inte hitta tillbaka dit jag vill. men den är tillräckligt liten för att jag alltid ska komma rätt, och tillslut hamna på platserna jag ville till från början. nu är jag lite besatt av att kartlägga den. fast med mina fötter och mitt huvud. jag vill erövra den. det är synd att jag har så dåligt lokalsinne och inte kan läsa kartor. men jag vill veta allt, så jag traskar på. följer slingor som är korta. följer efter folk som går hurtigt. väljer helt andra vägar så fort jag stöter på nån. hittar rejvträd och grodkärr och kottpynt och ansiktsmasker. lyssnar slut på böcker och tar med en termos med te och får fräknar på näsan.