plink.

såg ett broadcity-klipp på insta där dom spelade heart and soul fyrhändigt på ett piano och fick sån lust att vara med. pappa och jag brukade spela den, vet inte när vi gjorde det senast, men det finns ingen som är lika bra som mig på piano som pappa. alltså jag menar att vi är lika bra, inte att ingen annan är bättre än mig på piano. många är bättre än mig. men jag och pappa är exakt lika bra. jämlikar. nån slags gehör och pekfingervals. ett hum om noter. perfekt samspelta för att kunna riva av en tajt version av heart and soul. inser nu att det kanske aldrig kommer hända igen att vi spelar den tillsammans. när ska vi hamna framför ett piano i ett sammanhang där det känns rimligt att vi sätter oss ner och spelar? sen några veckor är hans piano bortskänkt. eller sålt. ett så konstigt tomt hörn av vardagsrummet där det brukade stå. men när spelade nån på det senast? ens tvåhändigt? blir ändå lite sorgsen nu över att vi inte firade av pianot med att trängas på pallen och plinka.