mer tagen av begravningen än vad jag trodde. eller alltså, jag var så väldigt uppstressad innan, det kändes som att jag aldrig hade varit på begravning förut, kände inte att det fanns några bildliga eller bokstavliga händer att hålla sig i annat än sin egen. det kändes så oerhört ensamt. jag tänkte verkligen att det skulle vara det sorgligaste jag någonsin bevittnat, och på många sätt var det det, men på helt andra sätt än vad jag hade föreställt mig. ett sista farväl som för mig inte alls är ett avslut utan som satt igång en ny process, öppnade mig, vidöppen att plötsligt ta in vidden av det vidrigt sorgliga . jag är så oerhört sorgsen, har så nära till gråten hela tiden. det är lite bättre idag men igår var jag på vippen att hoppa över ettårskalaset, jag grät hela förmiddagen, tänkte att det verkligen inte skulle gå att fira med alla sorg i fritt fall. men det gick. man kan skärpa sig. inget blir bättre av att man umgås med sina egna tankar och marinerar sig i sina känslor. man får trycka tillbaka den lilla klumpen i halsen och blinka bort ansamlingen i ögonvrån när nån frågar hur läget är och vad som händer och bara säga bra och babbla om sin kör. jag känner mig förljugen och fjärr, på ett sätt som mitt sjuttonåriga jag skulle förakta, men det är också ett sätt att klara av det på.