drömde så hemskt i natt. fick reda på att min bror var död, och hade varit död i typ tjugo år. men att jag pga av trauma hade förträngt det och utvecklat nån typ av vanföreställningar och betett mig som om han levde sedan dess. och att min föräldrar och vänner hade gått med på detta och spelat med för att typ hålla mitt psyke i schakt. det uppdagades för mig när jag tittade på foton med mamma och började undra varför han aldrig var med på några foton efter tio år ålder och mamma förklarade gråtande för mig att han inte alls hade varit med på semestrarna som jag mindes, att jular och födelsedagar hade varit utan honom men att jag hela tiden insisterat på att han var där, pratat med honom, hittat på saker med honom, köpt julklappar till honom. den stora smärtan och hemskheten låg inte enbart i att han var död och jag levde i djup förnekelse, utan också i att mina föräldrar tvingats leva med att jag envist hållit honom kvar och behövt hålla nere sina egna känslor för min skull och pga detta inte kunnat sörja ordentligt.