hade bäddat för mycket mer än så.

redan på långt håll, fast det är motljus och fast halva örnsberg är på samma ställe och fast alla sitter med ryggarna emot, så ser jag dom. jag ser f. jag sätter mig bakom, säger nått om att det är otrevligt att sätta sig bakom, pratar med lottis, men sitter mest och är en tyst idiot. jag vill säga tusen saker, fråga tusen saker, men jag håller i mig, vill inte vara för mycket, för störig, för ivrig. och blir istället tyst. och han är inte otrevlig, men vänder sig inte heller till mig, går inte bredvid mig, väljer inte mig. inte som förut. avlägger rapport om detta till sofia. hon säger nått om att han ju inte längre kan dubbelspela, inte nu efter att jag har skällt ut honom. men jag kan inte heller dubbelspela längre, jag måste hålla i mig, inte låtsas som att jag inte vet vad som är vänskapligt och vad som är flörtigt. för alla vet, han vet, jag vet, femtio procent av det närvarande sällskapet vet. jag bestämmer att jag inte kan vara hans vän, det här går inte.
vi rör oss mot hornstull. vi möter upp en av lottis kompisar. det går fem minuter, sen frågar hon oss båda om vi är ett par. jag sjunker som en sten. nej singlar ner som ett löv. jag kan inte titta på honom då. och inte på henne heller, men jag tror tyvärr att jag ler ett om det ändå vore så väl-leende samtidigt som jag säger nej, nej det är vi inte. han säger ingenting.
på debaser ramlar jag in i niklas bästa vän. blir så där glad som man bara kan bli om man behöver räddas ur en situation. sen går jag på toa. sen beställer jag vatten. sen har jag tappat bort alla och tänker skönt. men lottis, fina lottis, skickar meddelanden och anger exakt position. jag skärper mig och går dit. pratar med hon som trodde vi var ett par. f blir snällare och tramsigare. jag tänker syrligt att det sker i takt med antalet öl. konserten börjar. han ser till att jag ser ordentligt, justerar och puttar fram mig. det är bra men hon spelar inte våra favoritlåtar. det är tusen garder varmt. vi går ut, vi går in. flyr till den andra baren. det är svalare, men det finns inget dansgolv. men när africa börjar så måste jag mima och dansa ändå. mitt soundtrack från november som bedövade alla känslor. lottis och jag tramsdansar. f skrattar åt mig. vi går tillbaka till det riktiga dansgolvet, hittar en fläkt i hörnet, det är tema brittpop-indie. jag dansar med hans vänner. jag håller inte i nått. en låt kommer som påminner mig om en grej i somras. f lutar sig fram och viskskriker som man gör på dansgolv, när var det vi lyssnade på den här? han minns när jag svarar, ler åt minnet. vi dansar nån timme till. sen ska han gå. jag vill inte att han ska gå. jag kramar honom hejdå alldeles förlänge. säger stanna. han går ändå. det känns ändå okej. det kanske går.