vet du vad det är som går och går, lika säkert som hjärtat slår

i somras sa jag till s:t nu ska jag berätta en sak för dig som du säkert redan fattat. och sen höll jag en lång monolog om allt jag känt för och chattat med f om sen vintern innan. eller ja. vad jag trodde. för jag sa inget till nån, mest för att jag inte visste vad jag kände. men när jag berättade för s:t, så hade han berättat för mig om en tjej som han "träffade lite". och sen hade jag inte kunnat sova på två dygn. och den enda anledningen till att jag berättade var att jag trodde att allt som varit innan hade hittats på i mitt huvud. det var helt outtalat, men en gång hade s:et varit med oss, och jag behövde fråga henne hur hon hade upplevde det. jag behövde få bekräftat att allt inte var i mitt huvud.  jag berättade för s:et från början, helt kronologiskt, och slutade alltså med det som jag precis fått veta. när jag var klar sa hon två saker. först sa hon att jag hade känsla för dramatisk kurva. sen sa hon, när jag frågade om jag skulle skita i allt nu, att nej! gör inte det. du måste ge det till årsskiftet. och det var så märkligt att få en tydlig tidbegräsning, men jag tycket också att hon pratade om eoner av tid. i förra veckan efter konserten vi var på ihop, f och jag och givetvis vårt ständiga lilla förkläde, samma släptågsvän som på wow, så sa jag till s:t att nu ger jag upp. och sa nästan på en gång sen att du vet att jag ljuger när jag säger att jag ger upp. fast att tidsfristen snart är ute.