tänker på det där ally mcbeal avsnittet med nån working mom som stämmer en arbtesgivare och portia de rossi försvarar arbetsgivaren och säger att mamman inte begär equal treatment utan special treatment. är det nu jag blir bitter?

okej, drog eventuellt alla gravida jag känner över en kam i förra inlägget. det är mest en gravid som invaderar och förstör mitt liv. mitt jobbliv. min kollega. mitt jobb-h som jag älskar och som jag jobbat med sen januari. hon ska ha barn i oktober. vilken himla skitmånad att få barn i, som förskollärare. inte ens ett år kommer vi ha jobbat ihop. hon kommer ju vara helt värdelös efter semestern. i bästa fall jobbar hon väl september ut. våra inskolningar börjar sista augusti.

såhär känns det: som att jag ska stå med mössan i hand och vänta på att hon behagar infinna sig på sitt himla jobb. som att jag bara ska stå ut utan henne, med nån himla vikarie, i ett år. och sen ska hon komma tillbaka typ, men vara föräldraledig en dag i veckan. sen kommer hon vabba och inte jobba heltid. trumfa mina semesterönskemål med att ta ut extra föräldradagar på sommaren.

det här var inte min plan. min plan var att jag skulle plugga på halvfart i höst. gå ner i arbetstid. inte ha några himla inskolningar. tryggt veta att nån annan styr.

och det värsta av allt är att man måste tycka det är kul att hon är preggo.