det känns som att jag har gråtit hela dan. men det har jag inte.

bara kvart över sju imorse när kokerskan på mitt jobb visade ett klipp där hennes cancersjuka dotter rakade av sig håret. och hennes andra dotter gjorde samma sak för att stötta sin syster.
och sen när lilla s sa att hon inte trivs och inte mår bra och att hon sagt upp sig.
men sen har jag hållit mig. typ.