solvarm, vårkvällskall, brasrökslukt i nytättathår.

försöker hetsa alla jag kan komma på att följa med till en eld men får inte med mig nån. bestämmer mig för att gå till den närmsta elden ändå.  irrar iväg på egen hand i mina grannkvarter där jag tappar bort mig, piper att jag vill bo i de små sockerlådshusen, men väl framme vid elden konfronteras jag med sockerlådornas invånare och får panik. dom gör inget särskilt, bara är som vanligt folk är mest och jag får samma panik som jag får av tanken på att bosätta mig i segeltorp. jag kan inte se hur jag nånsin ska kunna bo så där. leva så där. tittar på elden, den är ynklig. det finns ingen manskör. känner ändå samma valborgskänslor som alltid. som alla år innan. lite vårlycklig, lite vårmelankolisk. allt går bara runt, inget är nytt. det är tryggt. och tråkigt. men mest tryggt.