embraca/ *krama*

jag har varit inne lite på det här förut. min oförmåga att tycka illa om min klass. jag tycker att de är rätt fina ändå. på sitt sätt. när jag inte behöver skriva akademisk text tillsammans med dem. och inte behöver diskutera och teoretisera med dem. när det får vara glitterlim. jag märker visserligen att jag undviker vissa samtalsämnen. att jag kanske inte kastar mig in i diskussionen om nationalsånger och huruvida det heter chokladboll eller nått helt annat.
jag kan se att de har andra sidor och uppskatta dem. det är jag tacksam för, det är bra för min bild av förskollärarkåren. det för mig att inte känna mig överlägsen. jag embracar och blir lite ödmjuk.
idag kulminerade embracandet på ett bokstavligt plan när jag utvunget och uppriktigt kramade en av mina klasskamrater. inte för att vi är ska bli bästisar och ses utanför skolan. utan för att vi hade gjort de vi skulle tillsammans och gjort det bra tillsammans och nu inte ska ses på ett par veckor. vi sa det med en kram.