if i’ll be your psychologist, who will be the psychologist’s psychologist?

sandras mamma sa nån gång att vi måste inse att vi inte kan bära varandras bördor och analysera allt vi känner tillsammans för vi är inga psykologer. vi har inte det ansvaret och vi kan inte ta det ansvaret. det tynger ner förmycket, det är bara destruktivt och dåligt att kollektivdwella och vända på alla stenar och det måste vi fatta.
men alltså. om inte vi inte fick göra det, vad tusan skulle vi då prata om?