to whom it may concern, vilket i detta fall på sin höjd skulle kunna tänkas vara emma, om ens hon

i söndags när jag satt på tåget från växjö med niklas (mammas) ipod som sällskap och lyssnade på den enda kentlåt som han lagt in på sin (mammas) ipod så kom jag plötsligt på att det är tio år sen som jag önskade mig en kentskiva i julklapp för första gången. jag fick den av mina storkusiner som tyckte det var lite märkligt att en tolvåring lyssnade på kent, fast jag tror dom tyckte att det var lite coolt också. dom tyckte också det var coolt att 8åriga niklas hade en russel athletictröja. det tyckte ingen annan i vår familj, vi har aldrig varit så mycket för det här med märken, utom min lady soulperiod i åttan.
iallafall. tio år sen jag fick isola alltså. vilket betyder att det är 11 år sen jag fastnade i kentträsket, helt utan vetskap om vad som komma skulle med flikkor och ku klux klanvibbar på stadion.
så här var det: niklas hade fått absolute music 23 i julklapp. i mellandagarna var vår granne och mitt livs stora förebild hemma hos oss. vi visade våra julklappar och sånt, hon ville bara lyssna på våra skivor. jag hade typ fått målarrock eller något, så det blev absolut music 23. vår granne underkände alla låtar utom två: när hela världen står utan för med jumper och gravitation med kent. hon programerade in stereon på de två låtarna och tryckte på repeat. jag visste inte hur man tog bort det. och efter ganska många varv så var gravitation helt innött och jag lyssnade inte på något annat, inte ens på min nya målarrockskiva.
att ha samma favoritband som när man var tolv är väl knappast ett tecken på att vara förändringsbenägen. men det har jag å andra sidan aldrig hävdat att jag är.
vi ses imorron.