det krökta rummet

När man kommer till blogger.com's förstasida så kan man läsa frågan "Vad är en blogg"? Jag blev existensiell och började fundera över varifrån min generations behov av att publicera sitt liv på internet kommer ifrån och mindes mina egna tidiga Anne Frank-komplex som gick ut på att jag med jämna mellanrum i mina tidiga tonår köpte nya, fräscha skrivböcker som jag fyllde med sjukt pretentiösa pseudointelektuella funderingar i någon slags megalomanisk tro om att jag var tvungen att bevara min tankar för eftervärlden eftersom jag var en sån speciell person. Jag brukade orka typ fyra sidor innan jag tappade intresset, och sen köpte jag en ny dagbok några månader senare och började om igen. Jag var nog världens värsta barn. Jag hade också en period då jag kände mig manad att läsa Klassiker (med stor K) eftersom jag var säker på att det inte fanns någon annan i min ålder som var tilräckligt intelligent för att ta på sig uppgiften att bevara det litterära världsarvet för eftervärlden (författare som jag hade någon slags dimmig bild av hade skrivit Klassiker: Charles Dickens, Dostojevskij, John Steinbeck och Selma Lagerlöf - jag tror att det var mupparnas julsaga som påverkade valet av den förstnämnda, och resten var de vars böcker i hemmabiblioteket såg äldst ut).
I alla fall, sen när man kollar längre ned på bloggers förstasisda så finner man svaret:

En blogg är en lättanvänd webbsida där du snabbt kan dela med dig av dina tankar, kommunicera med andra och mycket mer. Allt helt KOSTNADSFRITT

Jag har ännu mer hemlängtan nu. Idag inledde jag med att töma ett helt släp fullt med sopor själv på soptippen. Statoils största hyrsläp! Jag skulle sortera mörkt glas och ljust glas i glasigloon och när jag var på den hundrade Kilkennyn så exploderade den på mig och jag fick öl över hela armarna. Sen gick jag igenom fakturor i tre timmar, handlade, åt äcklig mat så jag mådde illa, pratade i telefon med Lucy och Ruthie och berättade vilka som dog i Harry Potter och kände mig ensam och övergiven och dum i huvudet eftersom jag inte förstod plotten i Morden i Midsomer. Sen hade jag ställt in mig på helkväll med Fame men då kom min bror hem med någon slags vän i släptåg och skulle titta på någon film med Jack Black och det kändes som om pinsamthetsfaktorn skulle vara för hög för mig så jag var tvungen att dra mig tillbaka till mammas och pappas sovrum. Och här är jag nu. Nu började jag dessutom skämmas över hur jag var som barn, så nu vet jag inte riktigt var jag ska ta vägen. Kanske ska jag skriva ett uppriktigt och ursäktande brev till min lågstadeifröken Eva-Lena och be att hon förlåter mig för allt:

Kära Eva-Lena
Förlåt för att jag låtsades känna till relativitetsteorin och för att jag alltid var elak mot Björn när vi lekte multiplikationstabell-leken. Jag är en annan människa nu.
Vänliga hälsningar,
Mary