the only one who could ever reach me was the son of a preacher man.

ska jag berätta varför ola och hans band inte vann igår?
en enda enkel anledning: the lack of mellansnack.
the ark har alltid handlat om pallindrommannens förmåga att uttrycka sig. okej, okej, musiken, ja jo. jaja, jag var ju fast redan första gången jag såg it takes a fool, men klistrad blev jag först efter musikbyråns reportage om det bandet från de småländska skogarna som var förband åt kent. ”det är bara ett sätt att visa att titta, så här kan man också göra” var kanske det viktigaste mina 15åriga öron någonsin hört. hey, jag tror fan inte mina 22årig öron har hört så mycket viktigare saker efter det heller.
och live liksom. live, det är där man kan framföra ett budskap, ha ett mellansnack. och om det är nån som kan frälsa en publik så nog är det ola salo, är man prästson så är man. mellansnacken är ju den största behållningen, det som är det där som man minns, som glittar långt efter konfettin har regnat ner och publikens eviga ahh-ahh-aahh-aa-aa har tystnat. gåshuden som fortfarande drar ihop sig.
det är det som är det magiska med the ark.