daddy im a pilgrim now

i torsdags var jag och jenny på isolation years. jag hade sett framemot det lite, men inte så mcyket, jag hade inte hunnit, vi hade bestämt det bara några dagar innan. men jag visste liksom att det skulle vara bra, rent intelektuellt, jag visste att jag tycker att dom är bra. MEN när vi väl var där, och dom spelade (efter att vi först varit osäkra på om de var förbandet eller inte, sångaren såg yngre och ohetare ut) så kom jag på att jag tycker om dom, att jag kan en massa av de gamla låtarna och att det kändes, inte bara att det var en vetskap, ett konstaterande. utan en känsla, det var fint.
konserten var inte heller för lång. konserter burkar alltid vara förlånga, och den här var lika lång som konserter brukar vara, men det var ändå inte förlång. mest berodde det nog på att vi satt ner. och då blev jag sjukt sugen på att se pet shop boys på hultan, sitta längstbak framför hawaii, vid planket där alla kissar och luta sig och blunda lite och lyssna på pet shop boys och publikhavet mitt i natten som är kallare än vad man hade tänkt sig.
mindes också helt plötsligt hultsfred för några år sen (2003?) när det ösregnade hela tiden och jag och sandra sprang till teaterladan, kom försent, mitt i open those eyes now, och det var fuktigt under regnjackan och mitt hår blev lockigt av regnet och fukten och sandras vanthand i min och hon som gungade med i musiken och stängde ögonen och sjöng med och log. "open those eyes now lets realize now".

/lucy