dimmiga borgen

i fredags satte tommy på en låt och sa typ "den här gillar maja, haha" och till min stora förvåning, så här i efterhand, jag hörde på en gång vad det var; dimmu borgir! (alltså, jag vet inte vad låten hette, jag vet inte vad nån av deras låtar heter, men det var en av hittarna, eller hit och hit, metalband har väl inga hittar, om dom inte heter lordi vill säga, och dimmu är mer den sorts musik som får sandra att gråta.)
jag gillade det faktiskt, vilket nog var mest förvånande av allt. så var det verkligen inte när jag introducerades i denna värld. jag var ju ett posnöre för tusan. trots detta var jag på en konsert med dimmu borgir, på höstlovet 2003. (tre och ett halv år sen nästan!) man skulle kunna uttrycka det hela som att jag var tofflig flickvän.
anyways, vi var på singering med herrarna i bandet, jag var högst oimponerad, men kinkan undrade om jag inte ville följa med på konserten på kvällen, matildas kompis ville sälja sin biljett. och jag sa ja. tommy blev inte så glad som han borde ha blivit, muttrade om att jag bara ville följa med för att kinkan frågade, men det var inte sant, jag hade väntat på att tommy skulle fråga, men det gjorde han aldrig, och jag tänkte inte erbjuda mig om han inte frågade (hej relationslogik).
vi spenderade hela dagen i stan, och när det började bli dags att bege sig till fryshuset kom tommy på att han hade glömt sin biljett hemma. vi fick åka och hämta den, som tur var mötte hans mor upp oss på stationen med biljetten och tommy muttrade åter igen, den här gången om att jag minsann påminde sofia om biljetter. eh.
under all tid som förflöt så hann matildas kompis ångra sig, hon ville inte sälja sin biljett längre, men nu var jag ju redan påväg, så vi köpte en biljett utanför, antagligen mycket dyrare än vad den borde varit.
väl inne trängdes vi med alla svartklädda, vitsminkade, svarthåriga. och jag hade trott att min svarta tröja skulle göra att jag smälte in, ha.
två avgrundsvråladnde förband senare stod vi vid kravallstaketet, jag med tommys läderbeklädda armar runt mig och dimmu entrade scenen med "tjena alla monsterdiggare". jag vek mig av skratt. bara jag, inte ett enda likblekt leende, bara gravallvarliga miner så långt ögat nådde. förtappade humorlösa själar.
det var min stora behållning av konserten. hälsningsfrasen. och i fredags var det inte ens nostalgin som gjorde att jag uppskattade det jag hörde. jag gillade det på riktigt. vem trodde det om 17 åringen med färgkoordinerad kläder och paljetter runt ögonen?
/lucy