i frid ifred.

är ett stort fan av traditioner. och sen förra året har jag en nya tradition, att gå till urnlunden , själv.
det har alltid känts fint och viktigt att besöka gravar på alla helgona, även om man i min familj gör det på fredagen istället för lördagen (som med allt annat, för att undvika folk). har alltid gillat den här högtiden väldigt mycket. det existentiella. döden döden. ljusen och framåt och bakåt.
förra året var jag iallafall själv vid mormors grav i urnlunden. bytte ut blommorna och tände ljus i mitten och blev lätt snurrig av den tunga stearinluften. satt på huk på golvet och var liksom själv med mormor som jag inte varit sen hösten hon blev dålig och jag var arbetslös och hon övertalade mig att klippa hennes hår med kökssaxen. det såg inte klokt ut. iallfall så satt jag där och stirrade på gravplattan och tänkte och så kom det en liten spindel krypande över hennes namn och jag blev tagen och var helt omtumlad och gråtig när jag gick upp för att gå till mammas morföräldrars grav och där träffade jag min moster för första gången på sex år och jag kände mig så otroligt påträngd. jag ville verkligen vara ifred med mormor och min upplevelse, jag hade inte kommit ur den. var ändå väldigt tacksam över att vi inte möttes vid mormors grav.
igår gick jag därför mycket senare, precis innan de stängde kolumbariet. fick vara helt ifred. satte omsorgsfullt i buxbomkvistar och stjärnflocka. stod i den öppna delen, blev helt tagen av att vara själv med ljusen och himlen och typ världsalltet. kände alla klyschorna på en och samma gång. det kändes bra.