slut som artist.

nån kanske trodde att föregående inlägg var ett skoj. nånsorts ironi eller så. en liten överdrift.
och lite kanske, men så slut som jag har varit de här tre dagarna har jag inte varit sen jag började jobba. alltså kombinationen full närvaro i barngruppen + mörkt&kallt på eftermiddagen. att varje dag klockan 15 går tre personer hem från vår avdelning, en av dem är pedagog. då är det alltså tolv barn kvar. på två pedagoger. ett av dessa barn uppstår det väldigt mycket kring. just någon måste vara med honom hela tiden. det är svårt när man är två. jag har inte sovit nånting de två senaste nätterna för jag har legat och tänkt ut strategier för hur vi ska hantera det här. försökt komma på en struktur.
idag bestämde jag att vi ska ha avdelningsmöte om det här imorgon. då ska vi fixa det här. och med denna trygga förvissning hoppas jag kunna somna strax.

och om nån undrar vad snö har med det här att göra så är det ju givetvis så att snön gör allt ljus igen och då kan vi vara ute på eftermiddagarna. tyvärr kan man inte planera in väder. och inte heller hoppas på att alla kidsen blir sjuka igen.

orkar inte vara inne en enda eftermiddag till.

alltså om det inte börjar snöa snart kommer jag tyvärr att bli tvungen att säga upp mig.

traditioner.

förra året påbörjade jag och godbarnet en tradition. redan i år har den modifierats.
när vi skulle göra skyltsöndag förra året så var det så sjukt ovärt med alla himla människor över allt. vi såg ju knappt ett enda dugg. så, när det var skyltsöndag förra veckan var vi inte där. utan istället åkte vi in till stan idag, innan nk öppnade och tryckte våra förväntasfulla ansikten mot fönsterrutorna. utan en massa folk. mycket nöjda! vips: en nya tradition. eller en ny variant på traditionen. eller inte ens det. för så här har det varit hela min uppväxt. mormor tog alltid med sig mig på julskyltningen. inte på avtäckningen, för då är det så mycket folk. utan nån annan random dag så man får stå och titta så länge man vill utan att vara i vägen eller ha nån annan i vägen.
(detta gäller inte bara julskyltningen. i min familj gör man allt som går att göras på "fel" dag för att undvika folk. och åker ut till landet för att fira midsommar ett par dagar innan för att slippa köer. och sätter ljus på gravarna dagen innan allhelgona så man får åka in med bilen. tex.)
så, min nya variant på den ettåriga traditionen gör bara att jag förvidare samma gamla tradition som hängt med mig sedan åttiotalet. det tycker jag är fint.

fest.

igår var jag på 70årsfest där födelsedagsbarnet i fråga spelade på skedar.
annat som hände på denna fest var att födelsedagsbarnets son (som bor i honduras och enligt uppgift inte skulle komma på kalaset) hoppade upp ur ett gigantiskt paket, mina småkusiner var ålandskryssningsfulla redan när de kom och min brors mustasch blev dissad i ett mycket långt och bra tal till jubilaren.

skräpet.

kobra om white trash. första gången i år som kobra kändes relevant. och gjorde mig sugen. på att läsa avhandlingar, att prata om klass och att skämmas.

pepp!

efter jobbet drog jag på releasfest för tre nya genuspedagogiska böcker. finaste y som jag skrev uppsats samtidigt som var där och vi pratade om hur vi längtar till akademin fast skäms lite över det och hur fint det var när vi skrev uppsats för att vi hade varandra (och s!) och vår handledare och hur peppigt det är att ses och att vi borde göra det oftare. vi bestämde att vi skulle läsa en av böckerna som var på releasefesten, den som vår handledare varit med och skrivit. och sen ses och diskutera och försöka se hur vi kan omsätta den i praktiken. vi pratade också om att vi vill läsa en masterkurs men att alla verkar vara så dåliga, men y hade hittat en på distans. det skulle ju kunna vara genomförbart. jag sa att jag önskade mig nån genuspedagogisk masterkurs som inte innebar att man behövde sluta jobba (pga älskar att jobba), som man kunde läsa på halvfart eller kvartsfart eller vid sidan om bara.
och när vi sekunde efter snackade med vår gamla handledare om var hon gör nu när hon blivit pensionär (hon handleder, grattis till alla studenter som får ha henne. mer dedikerad och peppad handledare får man leta efter.) så sa hon att det var på gång med en master i normkritik som hon tyckte borde gå på halvfart eller kvällstid eller nått! fatta peppen på det! och att hon iallafall på planeringsstadiet uppfyller min önskan så fort jag har uttalat den!

forskningobjekt, det enda objekt jag vill vara. (fast helst vill jag ju vara forskningssubjekt)

idag har jag blivit lite forskad på. det var kul! gillar ju att prata om mitt jobb och det blev särskilt roligt med en peppad förskollärarstudent som typ blev asimpad av vårt dramaprojekt.
det är väldigt peppande att vara inspirerande (sa hon ödmjukt).

111111 + på ej förekommen anledning, en skivrecension.

i fredags, denna numerologiskt magiska dag, var jag och niklas och kollade på jonathan johansson. det var fantastiskt såklart. så väldigt mycket mer bombastiskt och liksom, skränigt, än på skiva. gillade tillochmed den låt jag inte tycker är speciellt bra.
det var sådär bra att jag liksom inte vill lyssna på musik igen på länge, länge.
och skivan, den gillar jag ju, precis som alla andra. det är en bättre skiva, ett bättre album än den förra. som helhet. även om förra skivan har låtar som är arbra allihop så är de liksom mer bra för sig. och förra skivan var typ det ända jag lyssnade på i kanske ett års tid. den kom precis samtidigt som när jag pajade min ipod med en vattenmelon. där jag hade all musik. utom en hand i himelen, som jag också hade på datorn. och sen kom jag mig liksom inte för att bygga upp nått musikbibliotek igen, jag lyssnade bara på den skivan om och om och om igen. så jag hade ju skyhöga förväntningar minst sagt.

kort recension av klagomuren dårå:
intro. alltså. det är 100% fusk att göra en låt som heter intro. det är ett bra intro, men det är ändå fusk.
stockholm. bästa låten. i livet. depp och pepp i samma. ett destillat av förra skivan. den har allt det jag gillar med honom. disco och bibel.
centrum. också bra. mycket bra. också depp och pepp. också bibliskt. gillar katarsisen i det, särskilt när han sjunger snart kommer tårarna ett regn i sahara.
redan glömda. fin och bra.
blommorna. urbra. lyssnade sönder nån himla remix av den i när den kom i våras. alltså den låter som våren. och inte på nånsorts nostalgiskt soundtrack till mitt liv-sätt, utan den låter som våren i sig själv.
under sjukhusen. alltså, den här låten skulle inte kunna låta mer som en kentlåt om kent gjort den själva. som en blandning av hagnesta hill och röd framförallt. det är så mycket kent att det nästan är knut. älskar såklart detta.
som om. hehe, på konsertet drog han ett dissigt mellansnack där han jämförde sig med bill murrays karaktär i lost in translation. och att det då hade mynnat ut i den här. eftersom jag hatar den filmen så uppskattade jag denna diss. fast jag gillar låten ändå.
horoskop. den här tycker jag är rent dålig. eller intetsägande. en utfyllnad. den fyller sin plats i det dramaturgiska albumbygget, men jag vill liksom inte LYSSNA på den.
ingenting stor. storslaget och episkt. låter som åttiotalet/alla manliga syntduos under noll-noll-talet. eller som den här. mycket mycket bra.
min ljusaste röst. mycket bra avslutning på en mycket bra skiva. man är ju svag för tvärtomspråket.

varmkorv boogie

ja, i lördags fyllde emma år. eftersom emma gillar korv asmycket och jag gillar henne lika mycket som hon gillar korv så körde jag på korvtema. hon fick korvstrumpor, ett födelsedagskort med en cut-out-korv på och ett foto på emma själv när hon äter en korv, samt, såklart, en korvtårta. alltså, en tårta som såg precis ut som en varmkorv men som i själva verket var en marspiankorv (nogsamt färgad i exakt rätt färg, asstolt över denna färgblandning! ) fylld med samma innehåll som en dammsugare, vilandes i ett korvbrödsformat semmelbröd.
emma skrattade i ungefär en kvart när hon fick se korven. och sen varje gång hon såg den igen. näst bästa tårtreaktionen alltså. (bästa reaktionen var suset som gick genom bröllopsföljet när ellens och richards tårta skars upp.)
superfin födelsedagsfest också, med hamburgare och ballonpelare och frågesport och quiz (kom två! efter fölisbarnet.) och dansgolv. dansade hela friskiskoreografin till ruslana, var sedan tvungen att vila i en kvart för att återhämta normal andning. min kondition alltså, ej vad den brukade vara.

fars dag.

idag skulle vi fira farsdag med att sätta ljus på gravarna och sen äta på hos. trots visst illamående från min sida gav jag mig i kast med dessa aktiviteter. gav upp när maten serverades och åkte hem och hade djupa samtal med emmas skurhink istället.

firar nu i stillhet med att kallsvettas och lyssna på denna lilla pappalåt.

mycket lång utläggning om att jag tycker att jag är en bra pedagog.

igår infann sig ett årligt inslag på mitt jobb som har mycket lite med den pedagogiska verksamheten att göra. det var fotografering. lite sent kan man tycka. lite risky att lägga den såhär i sjukdomshärjartider. man vill ju gärna att alla kidsen ska vara med på gruppfotot. inte vara sjuka. så de oroade vi oss lite för i förra veckan typ hälften var hemma med febertoppar, hostattacker och magsjukor. närvaron var inget vi behövt fundera över. alla var där. inklusive det barn som börjat på stora avdelningen förra månaden (och därför missat deras fotografering som var supertidigt utomhus.). och barnet som av 58 möjliga dagar varit där 21. hon kom igår morse med sin mamma. efter att ha varit borta fyra veckor i streck. så kom hon till fotograferingen. detta kaos. man vill ju gärna att alla kids ska vara med på gruppfotot. men kanske inte om de varit sjuka i fyra veckor och endast är där för fotograferingen. och inte blivit färdiginskolade pga sin höga sjukfrånvaro.
kaosscenarierna målades snabbt upp av mig och mitt arbetslag.
det gick ändå långt över förväntan. det sjuka barnet fick ha sin mamma med sig, mamma sätt gömd bakom oss pedagoger sin unge stående på en stol bredvid. sen gick de direkt efter gruppfotot.
porträttbilderna brukar också vara en pärs. det är lite läskigt att sitta på den där lilla kulle med en främmande fotograf framför. men ingen av våra småttingar opponerade sig. bara hon som redan börjat på stora avdelningen. visste att hon skulle det. fotografen och en av mina kollegor frågade gång på gång om hon inte ville. det ville hon inte. det försökte lirka med henne men hon tvärvägrade, och jag vet ju hur hon brukar bli. hon ger sig inte. så fort hon sa nej sa jag att hon inte behövde och att de skulle ta någon annan. hennes bästis som fortfarande går hos oss hade sina två gosedjur med sig, som han glatt ville visa upp för fotografen. när han var färdigfotad frågade jag om inte han kunde låna ut ett av dem till sin bästis. det gjorde han genast, och hon blev på väldigt bra humör. jag frågade om hon ville visa för fotografen att hon fått låna gosedjuret av sin bästis. visst ville hon det och vips hade hennes foto blivit taget.
man tar ju också syskonbilder. förra året var det en enkelmatch då vi hade ett syskonpar. i år hade vi sju. småsyskonen som var kvar i väntan på sina äldre syskon fick spel och sprang runt och rev ner grejer och tände och släkte lyset. jag ropade alla till mig och bad dem tända lampan så vi kunde berätta deras favoritramsa om spöket. klart de kunde. på en gång. vi ramsade två gånger och sen tog vi snabba imsevimsespindel vilket fick dem att vika sig av skratt. och alla var sen på superhumör när det var dags att fotas tillsammans med syskonen.
ville med detta mest ha sagt att jag kände mig som en asbra pedagog igår. i detta hysteriska kaos utan pedagogiska inslag styrde jag så att alla blev glada och trygga. envist men flexibelt liksom. det var som ett eldprov och tycker att jag faktiskt att jag ägde på detta prov.

livet osv.

den senaste veckan har alla kramar varit hårda och långa.

my gay husband.

såg hair igår. det var fab av många olika anledningar. hitsen, showen, symboliken. fick mig önska mig en antikrigsrörelse att brinna för.
det var också mycket naket. man skulle kunna sig att alla var nakna. utom han som jag helst vill ligga med. besvikelsen. dock kanske att detta är bra ur nån sorts hora-madonna-synvinkel? fast jag antar att när han ändå hellre ligger med sin man än med mig så är det ändå jag som är snuvad på konfekten.