i fredags, denna numerologiskt magiska dag, var jag och niklas och kollade på jonathan johansson. det var fantastiskt såklart. så väldigt mycket mer bombastiskt och liksom, skränigt, än på skiva. gillade tillochmed den låt jag inte tycker är speciellt bra.
det var sådär bra att jag liksom inte vill lyssna på musik igen på länge, länge.
och skivan, den gillar jag ju, precis som alla andra. det är en bättre skiva, ett bättre album än den förra. som helhet. även om förra skivan har låtar som är arbra allihop så är de liksom mer bra för sig. och förra skivan var typ det ända jag lyssnade på i kanske ett års tid. den kom precis samtidigt som när jag pajade min ipod med en vattenmelon. där jag hade all musik. utom en hand i himelen, som jag också hade på datorn. och sen kom jag mig liksom inte för att bygga upp nått musikbibliotek igen, jag lyssnade bara på den skivan om och om och om igen. så jag hade ju skyhöga förväntningar minst sagt.
kort recension av klagomuren dårå:
intro. alltså. det är 100% fusk att göra en låt som heter intro. det är ett bra intro, men det är ändå fusk.
stockholm. bästa låten. i livet. depp och pepp i samma. ett destillat av förra skivan. den har allt det jag gillar med honom. disco och bibel.
centrum. också bra. mycket bra. också depp och pepp. också bibliskt. gillar katarsisen i det, särskilt när han sjunger snart kommer tårarna ett regn i sahara.
redan glömda. fin och bra.
blommorna. urbra. lyssnade sönder nån himla remix av den i när den kom i våras. alltså den låter som våren. och inte på nånsorts nostalgiskt soundtrack till mitt liv-sätt, utan den låter som våren i sig själv.
under sjukhusen. alltså, den här låten skulle inte kunna låta mer som en kentlåt om kent gjort den själva. som en blandning av hagnesta hill och röd framförallt. det är så mycket kent att det nästan är knut. älskar såklart detta.
som om. hehe, på konsertet drog han ett dissigt mellansnack där han jämförde sig med bill murrays karaktär i lost in translation. och att det då hade mynnat ut i den här. eftersom jag hatar den filmen så uppskattade jag denna diss. fast jag gillar låten ändå.
horoskop. den här tycker jag är rent dålig. eller intetsägande. en utfyllnad. den fyller sin plats i det dramaturgiska albumbygget, men jag vill liksom inte LYSSNA på den.
ingenting stor. storslaget och episkt. låter som åttiotalet/alla manliga syntduos under noll-noll-talet. eller som den här. mycket mycket bra.
min ljusaste röst. mycket bra avslutning på en mycket bra skiva. man är ju svag för tvärtomspråket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar