cho, jag lyssnar på födelsedagsskivan på repeat

yo: va? har jens lekman gjort en låt som heter "happy birthday dear friend maja"?
cho: ja. han är bara lite otydlig när det gäller uttalet av just "maja".

amonia k klorén

igår frostade vi av frysen. sjukt tillfredställande att karva bort is, och så var vi tvugna att äta upp glassen. nu iallafall: the freshness! hohoho.

skitvecka. inte sugen. jag vill att det ska vara nästa måndag nu.
en dum grej när man ligger efter är att när man har kommit ikapp så blir man så nöjd och känner sig färdig, men det är man ju inte, man har liksom bara klättrat från minus till nollan, inte till plus, man är inte längre under, men man är bara precis precis över, men det känns ändå okej att inte göra de kvarvarande sakerna som också måste göras, för man är ju ikapp, man är inte efter.

ma vie en rose

det känns som om helgen gick i rosa. bokstavligt och bildligt. förstår ni känslan av rosa? den är bra hursomhelst.

big fat giant hole

man hinner lyssna på 18 karat gold sju gånger mellan hallonbergsplan och sub. man hinner börjar lipa 4 gånger varje gång man hör den låten. då är det tur att man kan gömma sig bakom sina solisar. man kan börja med att vara arg, men det slutar alltid med att man skäms och är ledsen. varför ska det alltid sluta med att man lipar? det är så himla ovärdigt. förnedrande. orka med labiliteten. inte min egen, inte nån annans. och så skämmas, över det också. och bli ledsen. och så lipar man igen. djävla ovärdiga, förnedrande cirkel.

23:23

så kom den äntligen, födelsedagen jag väntat på sen jag kunde räkna. 23 den 23:e. hur festligt är inte det? pepp som fan har jag varit. och det var en fin födelsedag. fick frukost på sängen och stylish paket. sen rensade jag avloppet och läste matte. blev bjuden på middag på lao wai och sen tjatade jag om tryfflar så det styrdes också upp. har fått en massa böcker och verktyg och flamingos och formar och skor och en liten skär.

och kolla hur snitsig jag var med publiceringsklockslaget då.
23 23 23:23.

we need to eat

insåg idag när jag loggade in på banken att jag levt över mina tillgångar. skrapade ihop alla mynt och köpte middag och vaniljyogurt. tur för mig att jag kommer bli bjuden på middag fem av veckans dagar iallafall. stora födelsedagsveckan rullar in!
på tal om det så kan jag tipsa om två grejer jag vill ha: körsbärsparaply på topshop (dödsadyrt) och lilla-sjöjungfrun-halsband på h&ms barnavdelning (dödsabilligt).

F is the kopiator from hell!! jag drunkar i mansförtryck och kvinnovälde!!

igår skulle jag och f skriva ut ett ex av pär ströms bok, hon hade hittat den för gratis nerladdning här, en bok man vill läsa i sann know your enemy-anda, men inte stoltsera med på sin ohj-hylla direkt (eller var den nu skulle klassas? ska ta det med biblioteksbästisen nästa gång han jobbar). vi skulle vara miljömedvetna och inte fullt så snyltiga så vi tog skrivaren som kan göra dubbelsidigt. men det kom inte ut något. jag försökte fem gånger, sen gav vi upp. f skulle istället scanna lite senare, då var det pappersstopp. efter att vi med gemensamma krafter öppnat upp kopiatorn/skrivaren/scannern så hittatde vi ett vitt ihopskrynklat papper som det stod "mansförtryck och kvinnovälde" på. vi skojade om att pär ström hade cursat skrivaren, stängde igen den igen, varpå den genast började skriva ut ett nytt papper. som sedan fastnade. som vi sedan lirkade ut och som även det endast hade texten "mansförtryck och kvinnovälde". vi stängde igen. och samma procedur upprepade sig igen. och igen. och igen. tio gånger! sista gången hade det fastnat papper på tre ställen! vi var helt övertygade om att pär poltergiestat sig in i skirvaren och skrattade åt oss från andra sidan. sen skrev den ut en miljon exemplar. trixigt värre. fast vi lyckades avbryta den efter ett fyra.

fulheten är så tärande

idag och igår träffade jag min gamla klassbästis. eller stötte på, av en slump, i korridorerna. och kanske kastade jag mig i hennes famn lite för häftigt, och kanske höll jag mig kvar där lite förlänge, men jag blev så sjukt glad över att se henne. att träffa henne, för att hon är den enda vettiga jag vet där, och jag har saknat hennes sällskap och hennes humor och hennes ord. men mest glad blev jag av att verkligen SE henne, att titta på henne. hon var så snygg. hon klär sig så snyggt och intressant. jag hade glömt att man kan vara så snygg på lhs. alla andra har bara tråktråkkläder, samma trista tunikor och jeans och långa halsband från typ snö eller vad det heter. hej bekvämlighet, hej likriktning, hej oinspirerande gråa massan. det tär. men fina klassbästisen har fina håruppsättningar och second hand och ihopknopade outfits. så skönt för ögonen och bra påminnelsen och stöd i min kamp mot fulheten. jag är så rädd för att bli som jag (ofrivilligt) umgås.

mitt liv som teaterfreeloadare

jag och sofia var på edward den andre ikväll. sjukt bra. älskar när teater kommer till sin rätt, när formen utnyttjas. och rickard wolff och simon northon i alla ära, men guuud jag blev helt kär i albin flinkas. simla duktig! simla kär! *river ut idolbilden och sätter upp vid sängen*

i fredags

jag: är det våld eller är det kärlek?
annie: ibland, maja, så är det samma sak.

mitt hem är min soptipp

men jag vill att det ska vara min borg, mitt slott.
jag har inte städat ordentligt sen i januari. nu ska jag ta ett första trevande steg och dödstvätta.
senare: pannkaksonsdag utanför låndan
ännu senare: separatisktiskt pyssel.

jag vill va en skåning

idag när jag satt på tåget med min jos, och fönstret var öppet och släppte in VARMA vindar och det luktade trä vid sågverket, och koskit vid hagarna och eld vid vårbrasan och jag lyssnade på beruit (tack lillebror!) så kände jag mig så sjukt tillfreds och mjukt lyckligt. den förbisvischande utsikten gjorde mig helt nationalromantisk och allt var fintfintfint. antagligen berodde det till största delen på två fina blondiner. eller bara.
iallafall. mycket har varit dubbelt. som blondinerna. och tårtorna. och konserterna med biblioteksbästisens spelningar. marimekkofynden. turen.
jag har freeloadat och lyxat, så det har jämnat ut sig. gästlistat mig in på nation, för första gången. och väl där, impat på utbytestudenter och vanliga studenter med mina omfattande låttextkunskaper.
inledde dessutom hela trippen med att halkramla i en nyskurad stentrappa och tvärsätta mig rakt på kanten av ett trappsteg. detta belönades med ett långt smalt blåmärke över halva rumpan. jag kunde inte sitta på flera dagar.

sandra konstaterad också, mitt i natten efter en massa drama, hur konstigt det var att jag var där i hennes liv. i realtid. att det annars bara är avraporteringar eller samtal med mil emellan så man inte kan göra något. nu satt jag plötsligt där mitt i, när det hände och kunde klappa på henne när hon var ledsen. det var ovant. men vi kommer nog vänja oss igen.

och jag vill inte alls va en skåning. jag vill mycket hellre att blondinerna på de skånska slätterna ska släpa sig tillbaka till betongen. och en av dem är ju på god väg.

"eller så får man försörja sig på musiken."

idag har det varit skola-jobb-studentskiva. om fyra timmar går mitt tåg. planen var att köra en allnighter och stanna i stan tills det var dags, men studentskivan bjöd inte på tillräckligt dansant musik så vi stack. men vi hann iallafall kolla på marimekkotributen genom skyltfönstret och visualisera hur alla våra pengar plötsligt skulle få en mening och ett mål.
imorse stresspackade jag. trots att nästan allt jag äger är lika smutsigt som det var för en vecka sen lyckades jag ändå svänga ihop en garderob med några av mina favoritplagg just nu. kanske för att de flesta av dem är sprillans. jag kommer se ut som ett bubbelgum täckt med strössel. rosa, rengbågar, volanger och annat girlie. när blev jag så girlie? jag kanske alltid har varit girlie.
jag pratade med min mamma idag om två saker. först om hur man känner ansvar och lägger sig i sådant som man inte behöver känna ansvar för, det är ett släktdrag sa hon. sen om mitt mattehat. och hennes icke-mattehat. och när jag berättade om högstadiet när jag inte fattade nått, när det var som ett pansar framför ögonen, så föreslog hon att det kanske hängde ihop med det där att jag aldrig var i skolan första året på högstadiet. kanske har hon en poäng.
nu ska jag göra inbjudningskort, sen ta en varm dusch och kanske powernappa lite, även om det kommer förstöra tågsömnen.
jag hoppas att jag får åka framlänges.

recent keyword activity

är det förresten inte helt fantastisk att de vanligaste sökorden för att ta sig hit är "konstruktionistiskt genusperspektiv"?
"spindelharpan fusk" ligger också i topp
andra favoriter är
"biblioteksblottaren"
"hur startades il divos"
"hemmagjord fitta" (WHAT? vi är förövrigt typ 394 träffen, vem går igenom alla träffar, och vem tycker när det länkas hit att det verkar stämma överrens med vad man var ute efter)
min alltime favvo är dock "emo delicatoboll"
och oroande många har googlat sig hit på min barndomsbästis.

gör upp med mina inre konflikter med matematiken

vi har börjat läsa matte nu. ett tioveckorsmoment som är allt som krävs för att jag ska ha behörighet att undervisa i matematik för barn mellan 0 och 9 år. det är ju helt sjukt. tur då att jag inte tänker göra det då. iallafall inte med de äldre barnen. skulle jag göra det, skulle jag känna mig tvugen att läsa mer matte. och det är kanske det sista jag vill göra. enda sen jag sökte mitt program för ett och halvt år sen har de här 15 poängen som kommer nu varit något jag fasat för. jag hatar matte. jag har alltid hatat matte. så länge jag kan minnas att det pratats om matte så har jag sagt jag hatar matte. i mellanstadiet gjorde jag en sång om hur mycket jag hatar matte. typ "matematik, boom boom, jag får panik, boom boom". och jag vet att jag inte är ensam om att tycka så här. och det visste vår föreläsare på vår första föreläsning också. och hon sa att det är viktigt att vi gör upp med det hatet, annars kommer vi föra över det på de barn vi undervisar. jag skrev GÖR UPP MED MINA INRE KONFLIKTER MED MATEMATIKEN och strök under i mitt anteckningsblock. för jag tror också det är viktigt. jag vill ju inte paja en massa barn. så jag ska gå till botten med det här. matematikhatet. för jag vet inte vad det kommer ifrån. jag har tänkte på det ganska mycket den senaste tiden. och pratat med många om det. på seminariet i fredags fick vi beskriva våra känslor för matte, och ungefär hälften hade negativa känslor, men de flesta som hade det hade utvecklat dessa på typ högstadiet/gymnasiet när det började bli svårt. resten hade fått för sig att de var dåliga på matte. (en hade fått höra att nån procent av befolkningen helt enkelt inte kunde lära sig matte, och accepterat att hon nog var en av dem. det kan man jömföra med en av mina mattelärare i högstadiet som sa att fram tills nu hade man kunnat klara sig om man antingen pluggade väldigt mycket, eller om man hade fallenhet för matematik. nu skulle det inte gå längre, utan en kombination krävdes. vilket ju såklart betyder att vissa aldrig skulle klara sig, hur mycket de än pluggade.) och i högstaidet fattade jag verkligen ingenting, det var som ett språk jag inte förstod, jag förstod att man kunde förstå, men det fanns en blockering, nånting som jag kunde ana men som var höjlt i dimmor. eller bakom en djävla järnridå snarae. men det började inte där. det började på engång. men var kom det ifrån? jag vet verkligen inte. kanske är det tragglandet. vi hade visserligen inga matteböcker, och vi spenderade mycket tid vid klassrummets sandlåda och pratade om landetlängesen och hur man mätt med fot och att fötter är olika långa och vi hade sifferblock i neonfärger och fick lära oss gångertabellen genom ledtårdar och gåtor och andra tankekrokar. men vi hade mattekort. och tusenrullen. mattekorten hade olika färg, det började med de lila som var plus. man skulle räkna tills man kände sig säker, sen kunde man byta till nästa färg, blå där det var minus. de flesta räknade ett eller två kort och tyckte sen att de var säkra. jag kände mig inte säker. jag räknade alla lila kort. men jag kunde samtidigt hjälpa mina kompisar som kommit till de ljusgröna korten, de svårare pluskorten, förklara hur de skulle tänka. men jag kände mig inte säker. så jag räknade alla talen på de blå korten också. och låg såklart långt långt efter alla andra. och tusenrullen. vi skulle få en uppfattning om hur långt tusen centimeter var. så vi klippte remsor av rutatpapper med centimeterstora rutor och skrev sifforna under varandra och tejpade ihop.
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
man fattar poängen ganska snabbt. men det det är djävligt tradigt att hålla på så ända till tusen. det tog en evighet. och sen, när vi rullade ut rullarna i korridorerna, för att se hur långt tusen centimeter var, så var det så djävla kort i jämförelse med alla de timmar jag lagt ner på att skriva alla siffrorna. jag har väldigt svårt att uppskatta stora mängder och avstånd och mitt ögonmmått är inte tillförligligt över huvudtaget.
kanske är det tragglandet, och att jag alltid låg efter. fast jag kunde. men jag tyckte inte jag kunde. varför tyckte jag inte jag kunde? jag vet inte. vi kanske kan prata om det någon gång.

på tal om det så berättade emma e e sitt bästa fakta för mig igår:
att i var femte hem så finns ett exemplar av vapen och amunition.
det är ett ganska bra fakta faktiskt.

all stor konst är töntig

eftersom alla jag känner skriver om laakso-markus nya skiva så gör jag också det, man vill ju in gå in nånsorts kanon och vara som dom andra barnen.
jag älskar att han är världens största tönt! alltså det är så töntiga texter. det är så fint att han vågar vara töntig, all stor konst är töntig, har säker någon en gång sagt, annars har jag sagt det nu. missförstå mig inte, jag kommer säkert upphöja det till allmän sanning och blodigt allvar, men vid första anblicken så töntigt. liksom, "rocken spelar ingen roll längre, vad ska jag ta mig till baby" och "levmäre" och så vidare och så vidare. men loves it alltså.
jag är också mycket road av att två textrader påminner mig mycket om två kentlåtar. ni kan ju gissa vilka.

popkompis gick till baba

det var fint. tyvärr fick vi betala men det var det värt för så fort jag visat min popkompis runt så spelade dom håkan och sen dansade vi minst en timme i steck! the work out! sen fick jag fyra hårda gud-vad-länge-sen-kramar, det sas att jag var den häftigaste och ellen utlovade stryk till vem jag ville för hon kände för att slåss. jag ville att hon skulle slå djn som helt plötsligt börjat göra konstiga remixer på varannan låt, men hon trodde man kunde bli utkastad då. så istället gjorde popkompisarna tyst revolt och gick därifrån i ren protest.

idag har jag köpt en klänning med flamingos på. otippat va?

smuts

disken är smutsig, min kläder är smutsiga, mitt golv är smutsigt, mitt nattlinne och mitt hår är smutisgt. allt är smutsigt och inget får jag göra rent. inte diska, inte städa, inte tvätta. jag får bara skriva på min vfurapport och det går åt helvete, för varje moment så är jag ute senare och senare och mary sa igår att så går det när man bor med mig, och jag önskar att det var hennes fel, det gör jag verkligen, men jag tror inte det.
och i går var jag på ungdomsmottagningen för sista gången i livet.