gör upp med mina inre konflikter med matematiken

vi har börjat läsa matte nu. ett tioveckorsmoment som är allt som krävs för att jag ska ha behörighet att undervisa i matematik för barn mellan 0 och 9 år. det är ju helt sjukt. tur då att jag inte tänker göra det då. iallafall inte med de äldre barnen. skulle jag göra det, skulle jag känna mig tvugen att läsa mer matte. och det är kanske det sista jag vill göra. enda sen jag sökte mitt program för ett och halvt år sen har de här 15 poängen som kommer nu varit något jag fasat för. jag hatar matte. jag har alltid hatat matte. så länge jag kan minnas att det pratats om matte så har jag sagt jag hatar matte. i mellanstadiet gjorde jag en sång om hur mycket jag hatar matte. typ "matematik, boom boom, jag får panik, boom boom". och jag vet att jag inte är ensam om att tycka så här. och det visste vår föreläsare på vår första föreläsning också. och hon sa att det är viktigt att vi gör upp med det hatet, annars kommer vi föra över det på de barn vi undervisar. jag skrev GÖR UPP MED MINA INRE KONFLIKTER MED MATEMATIKEN och strök under i mitt anteckningsblock. för jag tror också det är viktigt. jag vill ju inte paja en massa barn. så jag ska gå till botten med det här. matematikhatet. för jag vet inte vad det kommer ifrån. jag har tänkte på det ganska mycket den senaste tiden. och pratat med många om det. på seminariet i fredags fick vi beskriva våra känslor för matte, och ungefär hälften hade negativa känslor, men de flesta som hade det hade utvecklat dessa på typ högstadiet/gymnasiet när det började bli svårt. resten hade fått för sig att de var dåliga på matte. (en hade fått höra att nån procent av befolkningen helt enkelt inte kunde lära sig matte, och accepterat att hon nog var en av dem. det kan man jömföra med en av mina mattelärare i högstadiet som sa att fram tills nu hade man kunnat klara sig om man antingen pluggade väldigt mycket, eller om man hade fallenhet för matematik. nu skulle det inte gå längre, utan en kombination krävdes. vilket ju såklart betyder att vissa aldrig skulle klara sig, hur mycket de än pluggade.) och i högstaidet fattade jag verkligen ingenting, det var som ett språk jag inte förstod, jag förstod att man kunde förstå, men det fanns en blockering, nånting som jag kunde ana men som var höjlt i dimmor. eller bakom en djävla järnridå snarae. men det började inte där. det började på engång. men var kom det ifrån? jag vet verkligen inte. kanske är det tragglandet. vi hade visserligen inga matteböcker, och vi spenderade mycket tid vid klassrummets sandlåda och pratade om landetlängesen och hur man mätt med fot och att fötter är olika långa och vi hade sifferblock i neonfärger och fick lära oss gångertabellen genom ledtårdar och gåtor och andra tankekrokar. men vi hade mattekort. och tusenrullen. mattekorten hade olika färg, det började med de lila som var plus. man skulle räkna tills man kände sig säker, sen kunde man byta till nästa färg, blå där det var minus. de flesta räknade ett eller två kort och tyckte sen att de var säkra. jag kände mig inte säker. jag räknade alla lila kort. men jag kunde samtidigt hjälpa mina kompisar som kommit till de ljusgröna korten, de svårare pluskorten, förklara hur de skulle tänka. men jag kände mig inte säker. så jag räknade alla talen på de blå korten också. och låg såklart långt långt efter alla andra. och tusenrullen. vi skulle få en uppfattning om hur långt tusen centimeter var. så vi klippte remsor av rutatpapper med centimeterstora rutor och skrev sifforna under varandra och tejpade ihop.
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
man fattar poängen ganska snabbt. men det det är djävligt tradigt att hålla på så ända till tusen. det tog en evighet. och sen, när vi rullade ut rullarna i korridorerna, för att se hur långt tusen centimeter var, så var det så djävla kort i jämförelse med alla de timmar jag lagt ner på att skriva alla siffrorna. jag har väldigt svårt att uppskatta stora mängder och avstånd och mitt ögonmmått är inte tillförligligt över huvudtaget.
kanske är det tragglandet, och att jag alltid låg efter. fast jag kunde. men jag tyckte inte jag kunde. varför tyckte jag inte jag kunde? jag vet inte. vi kanske kan prata om det någon gång.